Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
som förnekar honom, mellantinget. I grunden vill han
hvarken helt förkroppsligad ande eller helt förandligadt
kött utan endast okroppslig andlighet — asketism, eller
själlös köttslighet — materialism. Han »irrar evigt
utefter randen», mellan ande och kött, mellan
förkroppsligande och tillintetgörelse, mellan det reala och det
fantastiska, som en skuggbild af det ena och det andra.
»Jag», säger han (och här antydes en förfärande
sanning) »jag är jc’et i en obestämd ekvation. Jag är en
sorts lifvets spökgestalt, som har mist begreppet början
och slut; jag har till och med själf glömt mitt namn».
Och han har mist begreppet början och slut, därför
att han själf är det metafysiska mellantinget, det eviga
midt emellan, obestämdheten, som negerar alla gränser;
— han är ingalunda en af de två ändarna, motsatt den
andra (som han vill synas vara), utan just mellantinget,
motsatt båda ändarna, den ogenomträngliga, hämmande
skiljeväggen mellan de två polerna, hvilken hindrar
dessa att förena sig och föda ljuset.
Då Ordet, som dött på korset, uppsteg till himlen
och »serafernas hänryckta hymner kommo jorden och
hela världsbyggnaden att skaka i sina grundvalar», ville
djäfvulen enligt sin egen bekännelse stämma in i kören
och äfven han ropa: hosianna! »Redan var ropet på väg
att bana sig öfver mina läppar...» Hvad var det, som
höll hans hosianna tillbaka? »Sunda förnuftet, min
naturs mest olyckliga egenskap, höll mig också den gången
kvar inom de tillbörliga gränserna, och jag lät tillfället
gå förbi mig». Och han höll sig till sina vanliga
moderata »gemenheter», sitt lumpna »lagom i allt». Men
här förråder sig usurpatorn, i det han oförsiktigt
blottar sin sanna natur — den fula svansen. Alldeles nyss
har han försäkrat, att hans hufvudegenskap är något
oförnuftigt och liksom öfverförnuftigt, skapande, nu
visar det sig, att denna egenskap är — »sundt förnuft»,
d. v. s. något gement och »skamligt emedan alltför
välförståndigt». Och det senare är naturligtvis det
riktiga. Vi ha sett detta sunda förnuft, Tolstojs mest
olyckliga egenskap, förkroppsligadt i munken Akim och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
