Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400
att den som skapade från begynnelsen skapade dem
man och kvinna?» Icke förbi utan genom detta går
Kristus till det, som är bakom detta. »Den som kan
fatta det han fatte det.»
Trots all fördömelse af det könsliga, från Annas
längtan efter Maria egyptiskans öken till Posdnischevs
önskan, att människorna ändtligen »måtte upphöra att
vara svin», ljuder denna fader Jeroschkas stämma,
uttrycket för Tolstojs sanna religiositet, genom alla
hans verk. Och ännu i dag, ännu i Uppståndelse,
midt i den buddistiska okroppslighetens, könlöshetens
som det skulle tyckas fullständiga triumf ljuder — och
hur mäktigt! — denna nertystade stämma. »Jag vill
lefva!» utropar Nechljudov vid åsynen af en lycklig
familj, och detta är det sista förtviflade skriet af hans
lefvande hjärta i striden mot den buddistiska
förintelsen. — »Och ni behöfver lefva», rättfärdigar honom
Maslova. Tolstojs sista »kristne» hjälte nästan
upprepar alltså Annas för honom mest syndiga, för fader
Jeroschka mest heliga ord: »Jag kan inte ångra, att
jag andas, att jag älskar.»
Då det könsliga beröfvas den kristna heligheten,
innästlar sig däri liksom i ett oskäradt tempel allehanda
slags hednisk »styggelse» — gamla gudar under
skepnad af nya demoner. Bacchusfestens, tragediens heliga
bock förvandlas till den stinkande »nattbocken»,
häx-sabbaternas »hyrcus nocturnus». Då den heliga
aflel-sens och födelsens Gud, Fadern, förjagas från
köns-lifvet, där världens mest mystiska krafter utlösa sig,
framträder åter den gamle Gud-bödeln, fläckad af
hämndens blod — framträder som ett hemskt spöke, ett
vidunder, som Gud-djäfvulen, Gud-vilddjuret.
I andra delen af föregående band, slutet af andra
kapitlet, talade jag om frånvaron hos Tolstoj af allt
trolskt och mystiskt — frånvaron af det
skymningsdunkla dubbelområde, där drömmen sammansmälter
med det vakna tillståndet, det mest fantastiska med det
mest reala, ett område, som är Dostojevski så förtroget.
Jag tillfogade dock: »Vi skola framdeles se, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
