Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Öar, ropande över oceaner av missförstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommit till Danzig? Varför hade han hyrt i ett sådant
hus?
— Mörda mig inte! bad han hest. Vad har jag gjort
er? Vad vill ni med mig?
— Ni är utlänning, sade mannen ovanpå honom kort.
Vad är ni för nation?
— Svensk, sade Gerdt Lyman och kände en
nationalism vakna inom sig, som han inte märkt tecken till
på åravis. Svensk — ni vet, Gustav Adolf — vi ha
alltid hjälpt tyskarna —
— Min mor var svenska, sade den skäggige mannen.
Gerdt Lyman sökte efter några rörande ord för att
med utgångspunkt från denna halva släktskap
motivera sitt krav på livet. Mannen ovanpå honom gjorde
en gest, som befallde honom att tiga. Han teg. Den
skäggige studerade honom och rynkade ogillande
ögonbrynen, tydligen missnöjd med vad han såg. Plötsligt
tycktes det falla honom in, att han kanske inte gjorde
något gott intryck själv, ty han sade i hotande ton:
— Vad tror ni om mig?
Vad tror man om en person som kommer in genom
fönstret i tredje våningen klockan elva på kvällen,
klädd i en sliten åtsittande dräkt av svart trikå, och
vars huvud är så hårigt att han liknar den felande
länken? Det är inte möjligt att säga honom stora
komplimanger, men så länge han har ens struphuvud i sina
händer, är det inte heller möjligt att vara alltför
uppriktig. Gerdt Lyman fick en ingivelse.
— Vad jag tror om er? upprepade han med ett försök
till en replik. Jag tror, att det är ganska längesen ni
var hos barberaren.
Hans svar skördade ett bifall som han inte vågat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
