Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. William Greys berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mankernas lejdebref i fickan, fraktade jag ingen
fara.
Andra dagens afton skulle vi hinna fram
till en vattenbehållare’eller cistern, och då det
förråd, som vi haft med oss, var slut, längtade
både människor och djur efter en Iäskande och
svalkande dryck. Glada närmade vi oss
platsen, men till vår förskräckelse var stenkaret
tomt — endast en ringa rest af smutsigt vatten
var kvar längst nere på bottnen. Rundt
omkring såg man friska spår efter människor och
djur, och jorden var fuktig och uppblött,
liksom om man hänsynslöst kastat bort vattnet
till ingen nytta.
Mina ledsagare utstötte förbannelser öfver
de resande, som hade handlat så illa mot sina
medmänniskor och genom sin tanklöshet
tvingade dem att lida törstens kval. Suckande och
stönande lade vi oss till hvila. En timme före
daggryningen bröto vi åter upp, ty det gällde
nu att nå nästa cistern, innan den glödheta
solen åter vållade oss osägliga lidanden.
Långsamt drogo vi framåt, och först då vi
knnde skymta den andra vattenbehållaren gaf
glädjen oss nya krafter. Men tänk er vår
för-tviflan — denna var tömd liksom den förra!
Detta kunde icke bero på en tillfällighet utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
