Läppsnus åt höger, läppsnus åt vänster, höger om och vänster om!
Trumman går på Romme hed och Jonas går bakom.
Dagen kryper, hyveln kryper, Jonas pustar, däst och lat.
Kvällen kommer, då går han ut, då leker han ung soldat.
Knäpper makligt lädervästen, blank och ny, kring magens knöl,
rapar mäktigt som en kanon, så gården dunstar av öl.
Bär sin kruka, trummar på locket, går till byns mejeri,
trampar sig in i beväringstakten, takten från Mora kompani.
Käringen krånglar, jäntan är vild, och Jonas lever allen,
fryser på sin hyvelspån vid karlavagnens sken.
Trumman dunkar: Ungkarl, ungkarl, präktig, frank och fri!
Jonas går som på kärleksväg, fast kärlekens tid är förbi!
Skönhet, kom, var mig bevågen, njut av mina tjugu år
Eld i pipan, eld i hagen, trumman slår och hjärtat slår.
Solen faller, lik en granat och röd som granat är Jonas hy.
Skymningen ligger, sotig som krut, i de forna soldaternas by.
Tusendaler, Buller och Dunder, Svala, Glad och Allvarsam,
döda hjältar, sen från er himmel, här går Lejon-Jonas fram.
Djäklar annacka er, ryssar och rackare, lortar och stackare!
Tror ni att Jonas är bang?
Fingret på hanen, nu smäller det: pang!
Blidkad ånyo, ler han och stryker knävelborren, isig och stor,
tågar igenom sin fäderneby som en segrande, stolt major!
(Söndags-Nisse - Strix, julnumret 1930)
