Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
upptäckt. Deruti ligger ock den stora skilnaden mellan hans
idealism och Berkeleys, att Fichte uppfattade det inre såsom
något absolut, eller tillerkände förnuftet en inre lag som
var absolut förbindande. Detta sitt försök att åt förnuftet i
allo vindicera samma absoluta natur, som Kant vindicerat åt
detsamma i praktiskt afseende, stödde Fichte derpå, att om
någon antagonism i filosofien fanns mellan begrepp och
verklighet, så var denna förbi i samma ögonblick som
intelligensen gjordes till det enda reala. I jaget fann han denna
enhet mellan det reala och det ideala; det var ett begrepp
som utgjorde sitt eget objekt, en caussa sui, som blott
existerade genom sig sjelf och för sig sjelf, d. v. s. som blott
var sin egen objektiverade handling. Härmed var processen
gjord till en inre, och således flyttad högre upp, men ej utagerad,
emedan denna sjelfbestämmande frihet var åtföljd af ett
icke-jagt hvarvid jaget för alltid blef fängsladt. Fichte hade
nemligen väl fattat jaget såsom en caussa sui; derföre var det
yttre ock blott en produkt af intelligensen, men denna
produkt förblef dock ett postulat som aldrig fullt kunde
realiseras. Väl var detta yttre blott en gräns, en impuls att
producera, och just känslan af denna gräns var en retelse
för medvetandet att negera densamma och fatta sig sjelft
såsom orsak; men sjelfva detta upphäfvande blef åter en ny
sättning af en gräns, likasom en oupphörligt tillbakafallande
fällbom. Alltså: det är en oändlig progress, en oändlig
vexelverkan mellan jaget, som går utöfver gränsen, och gränsen,
som oupphörligt återkommer. Fichte ville således just i det,
som vanligen anses såsom det mest objektiva, vara idealist:
"gränsen" —- d. ä. hela den gifna verkligheten — skulle
oupphörligen "flyttas in", absorberas af intelligensen eller inses
såsom endast en produkt af honom sjelf. — Deremot blef
förhållandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
