- Project Runeberg -  Elisabeth Blomqvist, hennes liv och gärning. En biografisk studie, enligt brev och dagboksanteckningar / I /
134

(1916-1917) [MARC] Author: Helena Westermarck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Du har rätt, kämpa måste man för att komma
till harmoni — och kampen räcker så länge vi leva

— men mitt under kampen kan man också njuta
av frid och stillhet, vissheten om slutlig seger. Jag
ville kalla denna inre ro människans grund. Till
synes kan människan bliva dunkel och oklar,
liksom himmeln om vintern undanskymmes av gråa,
tjocka moln — men bakom molnen strålar solen
lika klar och ofördunklad. Så kunna vi icke värja
oss för den tunga stämning, som en grå himmel
tillför vårt sinne, och dock veta vi, att bakom
molnen finnes den kära, klara solen, och äro
övertygade om att den blott behöver visa sig för att göra
slut på det dystra vädret och den dystra
stämningen. Jag ville härmed endast säga, att det ges
en inre ro, som ingenting kan störa, det ges i
människan en grund, (övertygelsen är det) vilken
liksom kan täckas av moln, men som dock är där
och som alltid, om ock sparsamt, låter sitt ljus
genombryta molnen. — Således i en bemärkelse har
man aldrig ro; kampen varar oavlåtligt — och i
en annan åter har man alltid ro och frid — i sitt
inre medvetande. Det givs dock ögonblick i livet,
då kampen upphör, då allt är lugnt i inre och yttre
måtto; sådana ögonblick av fullkomlig vila har jag
ofta haft under min sjukdom. Man hämtar andan till
förnyad kamp; den inre solen lyser ljus och klar;
intet moln fördystrar himmeln. Så kände jag över
huvud taget i sådana ögonblick, då jag trodde, att
jag aldrig mer skulle bliva frisk. Tro därför icke,
att jag icke gärna ville leva — o, hur gärna!
jag tycker att jag ännu kunde vara nyttig till
åtskilligt, och livet är mig också kärt — men i dessa
stunder kan jag försäkra dig var jag fullkomligt
lugn och tillfreds med Guds vilja, och jag önskar
endast att, då det rätta ögonblicket är inne,
densamma ro skall beskäras mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:41:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eblomqvist/1/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free