Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En barndomsvän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kvinnan förstod jag mig ej på — då för tiden
— men denna var mig icke absolut osympatisk.
En gång hörde jag ett samtal, rösterna kommo ur
köket: — Men varför följer ni då med honom,
när han slåss?
— Ja, men iblann kan han va så snäll så — —
— ja, å du milde — — — ja, nu har di vatt döfödda
tre år i ra — ja åjejenamej, men va sa en göra,
d’ä bara te å gå mä — uck uck uck!
Men Eberhard Anton Hangri var min
beundrade och avhållne vän. Det var icke utan, att jag
beundrade hans kostym också. Den bestod av
bara ett plagg, men ett lejonplagg. Tänken er ett
par av Jurell utnötta mollskinnsbyxor, vilkas fickor
man tagit bort. Ur fickhålen stucko Hangris armar
ut, och byxjulpen knäpptes till som en väst, medan
ett snöre drog åt plagget om halsen. Ett par
träskor fulländade utrustningen.
Under de dagar bandet uppehöll sig hos
gumman Malla stal jag mig till ett energiskt umgänge
med Hangri. Vi snärjde gäddor tillsammans i ån,
gjorde tallbössor, savade björkar och spelade sten.
Vi badade, smorde oss med gyttja över hela
kroppen, sprungo som vildar och jagade varandra
under upphävande av stridsrop. Mitt förråd av
fula ord ökades betydligt, ord, vilkas verkliga
betydelse var mig ganska främmande, men vilkas
klang och mystik bedårade mig.
Det hände ofta, att gubben Adel ensam gjorde
besök i köket. Han tröttnade då aldrig att
framhålla sin särställning gentemot sina följeslagare.
— Det finnes två slags personer, sade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
