Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dag, och alla björnarna i Abiskodalen och bortåt
Kårså-jökeln har knallat sin kos. Då, gossar, då är vi gömda och
glömda och bara banan är kvar, där malmtågen rullar
miljarderna till Narvik. Då kan man sitta på tåget och häpna
över de här barackerna vi levat i, om de ens finns kvar då.
Och de fina damerna i silkesstrumpor och lackskor kan stiga
av och peta med sina röda sidenparasoller i de tomma
konservburkarnas kjökkenmöddingar och känna sig som
fullflä-tade arkeologer. Och en och annan rövarhistoria kommer nog
att gå om oss. Men det ska vi inte vara ledsna över, gossar!
Det var i alla fall vi som gjorde det — en gång. Skål för
äventyret! Leve det!” ropade han.
Alla hurrade och drack. Spelet gavs förlorat, och man
samlade sig i ett stort gemensamt bunkalag vid Landströms
bord.
”Jag”, sade Landström, ”hade en sån där grönskolling till
turist hos mig i somras borta vid Vassijaur. Han hade visst
krupit halva vägen, för han var som en disktrasa när han kom
fram. Ögonen stod på skaft över allt vad han såg, och så
många dumma frågor på en gång har jag aldrig hört förr.
Han trodde visst vi järnvägsbyggare var något slags djur som
levde på lämlar och ugglor. Jag har aldrig sett någon så flat
som han, när vi bräckte av honom med en finare middag,
bestående av bordduk, smörgåsbord, röding, renstek, ripa och
konservaprikoser. Sen fick han kaffe och Martell och
Nar-viks-stinkadoros ute i det gröna tillsammans med Boman
och hans rara lilla fru, som är världens modigaste kvinna.
Och när då herr turisten satt där i vår fina korgstol och
lapade konjak som en kattunge och slickade sol, då fick han
se ångbåten som de höll på att spika ihop nere vid
Torne-hamn. Då utbrast han: ’Ja men här har ni det ju härligt!’ Vi
hade inte hjärta att säga emot honom. Vi skålade hövligt och
civiliserat. Och vi har det härligt, gossar! Åtminstone nu! Inte
sant?” frågade Landström med överströmmande humör.
”Jo”, rungade det till svar från allihop. Och så hurrade de
för banan, för rallarna, för varann och för Lappland.
Det blev ett ordentligt pokulerande hela natten, och när de
äntligen skulle ge sig iväg från Gerell på morgonsidan var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
