- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
44

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ty Kon måste ju tänka på sången och téte-å-teten vid
pianot.

Men i hvärje lifvets förhållande finnes ingenting,
som gör oss mera obesvärade vid en persons möte,
som vi af någon orsak varit oroade af att möta, än att
se denna person komma emot oss med ett gladt och i
allo frimodigt utseende; ty i den lifsvärmande glädjen,
då den icke är beslägtad med en dåraktig
uppsluppenhet, ligger liksom ett botemedel mot all oro och
förlägenhet.

Vincent kom så raskt och lifligt emot Emmy, som
om de varit bekanta i ett halft dussin år och derunder
ändå blifvit temligen förtroliga med hvarandra.

»Min bästa fröken, det är så länge, som ni fått
kasta era blickar på en allvarsam och sorgbunden
stereotypupplaga af en fattig granne, att jag vet — lika
godt huru — att ni med deltagande skall höra, det Gud
och min hederlige farbror lyftat den sjelftagna, nu må
jag gerna säga det, väl tunga bördan från mina skuldror.
Hela min själ strömmar så öfver af lycka — ty ni vet
ännu icke allt, som jag har att glädja mig åt, — att
jag skulle qväfvas, om jag ej hade någon annan än
mina små fattiga gipsgudinnor att meddela mig åt. Vill
ni förlåta min dristighet, som jag strax skall öka med
en annan, förutom den här tredje.» Han tog i ett slags
barnslig förtjusning den unga flickans hand och kysste
den med öm och vördnadsfull ödmjukhet.

»Ja,» svarade Emmy, ur hvars ljufva, blåa ögon
äfven glädjen strålade, ehuru hon måste söka gömma
dem för de blixtrande, svarta ögon, som så girigt sökte
hennes. »Ja, jag erfar med innerligt deltagande, att er
landsflykt nått sitt slut, ty man måste väl alltid vara
stadd i landsflykt då man är skild från mycket, mycket,
som jag tror ni varit skild ifrån, då ni aldrig velat
skapa om er ställning — fast ni måhända lätt kunnat det.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free