Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefvinnan Elsa var en i grunden ganska god
qvinna, men hon hade en medfödd svårighet att böja
sin ovanligt långa och stela gestalt, vare sig i
kyrk-dörrarna, der hon kom tillsammans med grannfruarna,
eller i sitt eget torftiga hem, der hon alltid, för hvilken
som besökte henne, spelade den otacksamma rollen af
grand dam. Ja, hon spelade denna roll till och med
för sig sjelf, då ingenting lefvande fans i närheten, utom
ett par grönsiskor i sin bur och en katt, som af ålder
nästan ständigt höll sin middagssömn.
»Hennes nåd,» svarade Malena, husets enda tjenar^
inna, »vore det icke bättre, om vi toge det hela
kattunstäcket till löjtnantens säng, än det malätna
siden-täcket?»
»Menniska, efter min son så velat, behöfver du
icke tilltala mig med annan titel, än hennes nåd,
men huru vågar du glömma att kalla min son herr
grefven?»
»Det skulle jag visst inte neka till, han, som är
lika vacker och högståtlig att se på, som prinsarne i
gamla sagor, men när han reste, sade han, när han
räckte mig handen till afsked: ’Min kära Malena, du
är en utmärkt bra menniska, men du har ett stort fel,
du är glömsk. Jag vet, att jag minst tio gånger sagt
dig, att jag vill heta löjtnanten, och vi blifva ej goda
vänner, när jag kommer hem, om du icke lyder mig’.
Och nu ber jag hennes nåd svara angående täckena.»
»Malen är icke så farlig i sidentäcket. Tag det
åtminstone till en början.» Och den gamla damen
sväljde hjeltemodigt en suck, afpressad för —
löjtnanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
