Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tredje dagens morgon inträdde.
Julia sof längre än vanligt — åtminstone
såg det ut som om hon ännu sof.
Rudolf gick blek som döden af och an på
golfvet. Bitter sorg, darrande fruktan kastade
sina vexlande skuggor öfver hans vackra ansigte.
Ändtligen gick han fram till sängen och förde
handen öfver sin hustrus panna.
Hon spratt upp.
“God morgon, älskade Rudolf!“ Hon
utsträckte sina armar.
Men Rudolf betraktade henne stelt, utan
att göra minsta rörelse till besvarande af
hennes smekning.
“Hvad är åt dig?“ frågade hon och såg
på honom med väl spelad bestörtning.
“Ingenting."
“Ack, skall jag nu åter bli olycklig, är du
åter missnöjd på mig? Och likväl, Rudolf, om
du visste... om du anade hvad mitt goda
lynne, mina glada blickar kosta mig!“
Låtsande kufva ett utbrott af sorgsenhet, tilläde
hon långsamt: “Jag är ej mera glad af hjertat
nu som förr.“
“Jag vet det !“ svarade han bittert.
“Du vet <let?“ Julia sjönk tillsammans
med alla tecken af dödlig ångest.
“Ja, Julia, denna natt har förrådt allt det,
som min själ redan böijat frukta och ana...
Då du trodde mig sofra, sof jag ej: jag har
hört dig gråta, icke i drömmen som förr, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
