Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som trodde att jag dit skulle kunna införa lyckan!
— Lavinia,” utbrast han med djup, bitter,
harm-full sorg, ’’du har dödligt förolämpat mig; vi
måste skiljas!’’
”Du vill då vanära mig!” sade Lavinia, som
genom ångesten och blygseln öfver ett sådant steg
— beslutadt några timmar efter vigseln — återfick
hela sin styrka. ”Du vill vanära oss båda!”
”Det är ej min skull att jag det måste. Jag
hyste i min själ en brinnande önskan att blifva
lycklig, och trodde att de förluster, vi begge gjort,
skulle närma oss till hvarandra.. .. Men, du,
handlade du l ätt, då du gaf mig ditt ja, dina löften,
fast du hyste helt andra tankar, helt andra
förhoppningar? . . . Hvarföre vill du bära mitt namn,
hvarföre g i f v a dig som maka åt en man, den du
’knappt nog fördrager, då du redan på förhand med
denna isande likgiltighet, denna förfärande köld
är i stånd att afväga och beräkna vår framlid?”
”Ditt sinne -»förvillar dig, Ludvig!” svarade
Lavinia, och några lätta rynkor förmörkade hennes
klara panna. ”På din första fråga har jag redan
•svarat, då jag förklarat att jag bedrog mig sjelf;
men upptäckten kom för sent att blifva till nytta.
Hvad åter,” tilläde hon, djupt rodnande, "andra
frågan vidkommer, borde dina ögon derpå redan
ha gifvit dig det säkraste svaret. Då du inträdde i
detta rum, förmådde jag knappt hålla mig uppe;
och om jag nu kan det, så är det endast derföre
att jag vet, att jag ingenting vidare har att befara.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
