Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Emedan jag aldrig, förr än nu haft tillfälle att
döma om den!’’ sade Lavinia, genom hvars bröst
en bäfvande darrning ilade. ”Men till straff
der-före, dömer jag honom till ännu en sång, då vi i
månskenet fara hem.”
Och när aftonen kom; när
ålervände, efter en den
Guds herrliga natur
mande svan,
glänsande
skimmerja
det lilla sällskapet
ljufvaste dag, tillbragt i
; närEllida, sakta som en
sim-flöt utåt ån, försilfrad af månens
; när holmarne, stränderna,
sjelfva säfven och näckrosorna, speglade sig i
"det högblå vattnet: sjöng Ludvig om igen; och
bergen och fjellen sjöngo skönare, klarare än förut sitt
eko till de öfverströmmande känslor, hvilka från hans
själ, hans ögon, sökte sigenväg till Lavinias hjerta.
Då Ellida landade vid paviljongen, i skuggan af
dess höga träd, och hvar och en upphjelpte sin
dam, utom grefve Adrian, som fick nöja sig med
Ellida sjelf, i det han fastgjorde henne vid bryggan,
hviskade Ludvig, medan han förde sin hustru
bortåt den dunklaste sidan: ”Säg mig — men
säg mig icke annat än sanningen — om du känt
en skymt af lycka i dag?”
”Har du ej haft dina ögon, gode Ludvig?”
”Det är olika att se och höra; men nu slingrar
du dig undan, såsom du alltid gör, när du ej vill
svara eller ock icke har något svar att gifva.”
”Och du visar en sådan nyfikenhet att jag icke
ernar svara någonting alls!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
