Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det står icke rätt tilli” tänkte Julia och kände
för första gången en darrande rädsla genomsmyga
sina lemmar.
Då Rudolf emellertid ej sade något vidare, trodde
hon faran vara förbi och ville gå fram för att
genom några smekningar lugna honom; men med en
vild åtbörd for han tillhaka och tecknade med han •
den att hon skulle lemna honom i .fred. Julia
förstod dock icke att bedöma faran af den punkt
kring hvilken händelserna nu hvälfde sig.
”Ack, Rudolf, Rudolf,” sade hon, ”hur kan du
vara så hård mot din stackars Julia? Du vet ju
att jag är så barnslig, så oförståndig, men att jag
älskar dig öfver allt annat. Det var ju endast
att förvissa mig om din kärlek, som ...”
”Som du skickade mig till afgrunden?”
’Ack, min vän, det var bara för kontrasten*
skull och för att sedan visa dig tillbaka till
himlen.”
J’Gå — det är för sent ... för sent ... hör
du, det är för sent! Gå — jag blir galen om jag
ser på dig längre! Förbryterska, mera straffvärd
genom ditt eländiga, ditt oerhörda lättsinne, än
genom en- verklig otrohet!”
"Nå, nu tror jag sannerligen,” utbrast Julia, i
sin uppblossande harm glömmande hvarje skymt
af förnuft och eftertanke, "nu tror jag sannerligen"
— bon skrattade bittert ocb hånfullt — ”att du
icke skulle göra någon oäfven figur biand
befolkningen på ett dårhus.”
Ett år. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
