Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni ljuger, herre, hoppas jag!» sade öfverjägmästaren
i en ton, som darrade af våldsamt kufvad sinnesrörelse.
Hans gestalt vidgade sig, och ur hans öga blixtrade en
förtärande eld. »Säg, att ni ljuger», tilläde han något mildare,
»och jag vill försöka att förlåta er gränslöst öfverdådiga
förmätenhet. »
»Nej, ty värr, jag ljuger icke!» svarade Muller och fattade
bönfallande den förolämpade faderns hand. »O, herr
öfver-jägmästare, förbarmande .. . Djupt känner jag huru uselt jag
lönat vänskap och gästfrihet, men med ett helt lif af den
ömmaste sonliga kärlek skall jag godtgöra hvad jag brutit.
För Gonstances, för min, för herr öfverjägmästarens egen
skull och äfven för baron Gustafs skull förlåt oss och låt
kyrkans välsignelse helga tvenne hjertans förbund, hvilkas
väl eller ve nu ligger i en faders hand!»
»Aldrig i evighet!» röt öfverjägmästaren med
tordöns-stämma. »Hellre, om ni, eländige, vill veta rena sanningen,
önskade jag se henne söndersliten af vilda djur, än att
jag gifver henne mitt samtycke till äktenskap med en person
af icke adligt stånd. En sådan onaturlig galenskap har en
gång förut förstört min lycka och mina förhoppningar. ..
vid Gud, det skall icke ske för andra gången! I öfrigt är
allt lögn hvad ni sagt. Hvarföre är ni en sådan usling, att
ni genom denna förnedrande fabel vill tilltvinga er ett
samtycke, det ni aldrig kan erhålla?»
»Det synes mig», svarade Muller, vildt förbittrad af
öfverjägmästarens onaturliga yttranden, »som denna stund vore
föga egnad för fabler. Jag har talat sanning, så sant mig
Gud hjelpe! O, herr öfverjägmästare, skona Constance ...
måtte hela denna vrede drabba blott mig! Hon är oskyldig,
och hon skall icke bära smärtan att för alltid se sig skild
från den, hon ensam kan och bör tillhöra på jorden.»
Öfverjägmästaren satt tyst några ögonblick. Derefter
steg han upp, gick till dörren och ryckte häftigt på
klock-strängen. En betjent inträdde. »Bed fröken komma hit!»
sade han med en ton, hvilken ljöd förunderligen lugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
