Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Främlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru von Spalden såg förvånad och tacksamt på talaren.
Hans hållning, såväl som den uttrycksfulla böjningen i hans
röst, förfelade icke sin verkan. Med tillitsfullt förtroende
svarade hon: * Jag emottager med erkänsla ert anbud, min
herre, och skall aldrig glömma fr&mlingens ädelmod; men haf
den godheten uppgifva hvart och till hvem jag får sända min
skuld, då jag efter några dagar hoppas vara i tillfälle att
betala den.”
”Åh, vi råkas nog!” yttrade främlingen med ett
betydel-sefult småleende, erlade afgiften, bugade sig artigt och var
redan uppe i diligensen, innan fru von Spalden hunnit
framstamma ett passande afsked.
Harmfullt räckte postmästaren henne brefvet.
Detta kära, efterlängtade och betydelsefulla bref låg då
ftndtligen i hennes hand. All möda, all förödmjukelse och
oro för dess erhållande voro glömda. Hon vägde dess tyngd
i handen, besåg noga de många hemlighetsfulla sigillen och
granskade med uppmärksamhet poststämpeln: det var
Hamburgs. Blott den, som sjelf under tryckande omständigheter
i sin hand hållit ett bref, hvars innehåll förmodas vara
respass åt lifvets sorger och vedervärdigheter jemte
inbjudningskort till dess glädje och fröjder, kan göra sig en riktig
föreställning om hvad fru von Spalden erfor i detta ögonblick.
”Den gode Rudolf har säkert velat tilldela oss en skärf af
sitt öfverflöd!” sade hon för sig sjelf och ilade med
bevingade steg hem, der hon visste att hennes man med högsta
otålighet af bidade hennes återkomst.
”Nå, min gumma, huru har det gått?” ropade
postinspektoren, då hans fru hunnit halfva vägen uppför trapporna.
”Förträffligt, min vän!” Hon räckte honom skatten med
glädjestrålande ansigte.
”Augusta. . . barn . . . mina glasögon 1” ropade
postinspektoren och bröt sigillen med darrande hand. Alla tre
familjens ledamöter vågade knappt draga andan, då omslaget
ändt-ligen föll på golf vet och trenne papper, men inga penningar
eller vexlar, mötte deras forskande ögonkast. Det ena af
papperen var ett öppet handbref, det andra afskrift af ett
testamente och det tredje ett försegladt bref till Augusta. Sedan
man en stund under tystnad sett på hvarannan, öppnade
postinspektoren det första hopvikna brefvet. Det var från
svenske konsuln i Hamburg samt innehöll underrättelse att aflid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
