Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 26. Biografier. Oroande stormtecken på kärlekens himmel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6ig af mig fÖrskjätérL Hvad jåg nu yttrat, herr von R—1-,
är mitt hjertas’ endå heirilighet. Det är första och sista
gången den har klädt sig i ord, men jag var skyldig det som en
gärd åt så mycket ädelt och oförtjent förtroende. Låt mig
tillägga att jag för mitt lugn alltför länge sett fröken; och att
jag här, långt mer än jag bort, litat på min styrka, det
kän-ner jag 1 denna gtund.,n
Efter deésri ord, uttalade med kraft och likväl med den
djupa smärta, soin qvalde honoih, tryckte han herr von R—s
hand och störtade bort. Icke långt efteråt gifte sig min
farbror med den omnämda flicftan. Hon blef en lycklig hustru,
och Alexanders födelse skingrade efter hånd de mörka moln,
hvilka stundom skuggade min farbrors patina.”
Och fröken — rich båronen — fcufu slutades det för
dem ?’
”Jo, Sofie gaf natörligtVis vikä fö£ sin fars och baron
Lindens enträgna böner: hon blef Lindens maka. Hon
glömde väl icke den, som en gång utgjorde fötemfilet för hennes
lefnfeds äkönaste förhoppningar, men det exempel af högsinthet,
Sterner gifvit henne, inverkade förmånligt på hennes lugn,
och under sin förening med Linden hade hon aldrig orsak att
ångra det hennes fordna eldigare känslor blifvit förbytta i en
Stilla liängifvenhet för heflnes gode och rtdlige make.”
”Nå, vidare, miri Vän!
”Måfiga år hade fötfflutit. Både miri far och min
farbröder Vofr) nu kaptener med kompani oeh lefde på sina
boställen. hvilka icke lågo långt ifrån hvarandra. Jag, liksom
Ale±-andef\ var enda barnet, och den innerligaste Vänskap förenade
osé alltifrån våra äpädatfti* åt, ehuru Alexander var fyra år
äl-d*e än jag, men hans staika öfverlägsna själ utvecklade tidigt
en kraft, ett sträfvande till något ftillkomligare,{ hvars flygt
jag icke var mäktig att följa. Likväl har den, så långt
tillbaka jag kan minnas, utöfvaf ett inflytande på mig, *om jag
villigt erkänner, ty ingen karakter kan vara mera ädel, ingen
vänskap mera oegennyttig ån hans. Jag högaktar och
beundrar honom, men min natur kan icke höja sig till hans.
Likväl känner jag mig liksom förädlad genom det närmare
förhållande, hvari vi stå till hvarandra. Jag fruktar till och med
att Jag> med mitt eldfängda lynne och med afseende på de
ymniga tillgångar af lättsinniga eiempel, som finnas inom en
Officerskår, lätt kunnat blifva något sämre än jag är, om jag ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
