Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under tiden sysselsatte sig Birger, Petter Lindgren och
till och med den annars tröge Anton med den förfrusne
mannen. Deras menniskovänliga bemödanden blefvo ej
frukt-lösa. De märkte, att bröstet höjde sig, ögonen öppnades och
ansigtsdragen återfingo sitt lif. Med ett uttryck af
bestörtning vaknade ändtligen den sanslöse till medvetande. »Hvad
är detta?» frågade han, och blicken hvälfde sig omkring
rummet.
»Kapten, kapten lefver!» utbrast Petter Lindgren, som
höll på att förlora förståndet af glädje. »Kapten lefver för
godt!»
Kapten Rosenberg uppreste med kraftfullt bemödande
sitt hufvud. Hans första blick föll på Petter, den andra på
Birger. »Hvar är jag?» sade han långsamt.
»Ni är räddad från vraket», yttrade Birger, »och den
hjelp, vi strandbor kunna erbjuda, står gema till tjenst.»
Kaptenen for med båda händerna pfver ansigtet — hans
minne klarnade allt mera. »Ha», sade han med ett eget
uttryck, »jag har förlist igen!» Han teg några ögonblick. I
denna tystnad låg något rörande. Det var ej veklig smärta,
jemrande klagan, ej trotsigt öfvermod eller ömkligt
vankelmod, det var mannens sans i ett stort ögonblick, tecknadt
af en olycka, hvars djup han bäst sjelf förmår mäta. Han
hemtade sig likväl snart, och i det han vände sig till Birger,
sade han: »Jag har säkert er hjelp att tacka för min
räddning?»
»Nej, jag har blott kunnat bidraga dertill!» svarade
Birger. »Denne trogne, raske gosse, som försynen vid
storbåtens kantring uppkastade på vår ö, har herr kapten
egentligen näst Gud att tacka för sitt lif. Det är han, som visat
oss vägen.»
»Jaså, Petter!» sade kaptenen och såg på ynglingen
med en lång, varm blick... »Men dina kamrater, Petter?»
»Kapten, de blefvo allesammans borta!» Petter
Lindgrens öga, nyss strålande af glädje, vattnades af en tår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
