Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lig storm kastar kanske snart skräpet öfver bord. Men låt det
vara! Hvad säger du om din mor? Hon duger än, menar jag!»
»Ja, mor har rigtigt blifvit yngre!» Arve klappade
hjert-ligt de kära händer, som sysslade omkring bordet.
»Gud ske lof for helsan!» sade fru Katrina andäktigt
och trugade, utan mycket prut, den andra kaffekoppen i Lars.
Efter kaffet satt Arve mellan löjtnanten och sin mor
och förtäljde om alla de ting, som de önskade veta. Men
slutligen kom äfven turen till honom att fråga, och sedan
han inhemtat alla grannarnes lefnadsomständigheter, med
förändringen af födde eller döde, utbrast han hastigt: »Nå,
men min ros, rosen på Tistelön — har mor ingenting hört
om henne? Den här gången skall jag väl hålla mitt löfte
och resa dit. Jag tänker, att det blifvit en grann flicka af
det vackra barnet.»
Vid dessa ord mulnade gumman Arnmans blida
utseende. »Kommer du ännu i håg den lappri händelsen —
jag trodde, att du länge sedan glömt en sådan småsak.»
»En vacker flicka är ingen småsak, min bästa mor!»
svarade Arve skämtande. »Men jag märker nog, att mor
bibehåller sitt gamla besynnerliga agg mot tistelöborna.»
»Nej, min son, något agg hyser jag icke, men att jag
just icke kan älska dem, det bör du ej undra på. Hade
icke salig far i det herrans vädret nödgats ut och jaga
efter de gemena lurendrejarne, så hade han kanske nu suttit
i länstolen bredvid oss och rökt sin pipa. I öfrigt döme
Herren, som ser allt — men jag glömmer aldrig
skadeglädjen i den gamle räfvens blick, då vi efter det olyckliga
sökandet lemnade hans brygga.»
Icke utan ledsnad märkte Arve, att hans i öfrigt så
vältänkande och förståndiga mor i detta fall bibehöll sin gamla
envisa och i Arves tanke orättvisa fördom. Emellertid älskade och
akiade han henne för högt att vilja göra henne emot, och
då han icke kunde känna någon oöfvervinnelig åtrå att återse
en varelse, den han blott erinrade sig som ett ovanligt täckt
barn, föll det sig icke heller synnerligen svårt att med denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
