Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bergshällen, der största delen af det lurendrejade godset låg
gömdt.
De stannade och lyssnade. Oaktadt kaptenens spådom
var hafvet lugnt och stilla, och den hemska tystnaden
af-bröts endast af det dofva, enformiga susande, som
uppkommer af de aldrig hvilande dyningarnes brytning mot stranden
och deras tillbakarullande mellan kullriga stenar och djupa
remnor i klipporna.
»Ser eller hör du något från jakten?» hviskade
Haraldsson till Birger, som befann sig några steg framom honom.
»Jag hör något mummel der nere — det är visst Lutter,
som berättar historier för jaktkarlarna. De ha således ej lagt
sig, utan prata troligen med buteljen i stället.
»Godt, låt oss gripa verket an... Akta bara, att du
icke trampar mot någon lös sten!»
»Akta far studsam, så att den ej skrapar emot på något
ställe... Det är besynnerligt, att hunden är stilla.»
»Det är vår lycka. Fort nu!»
Emellertid kasta vi en blick inom tulljakten.
I den nymålade ruffen, vid ett litet bord inkiladt
mellan ett par väggfasta bänkar, finna vi kaptenen och
jaktlöjtnanten i underbart godt förstånd språkande ömsom
med hvarandra och toddyglasen, som stå framför dem.
Ehuru begge dessa personer egde ett öppetr manligt
sinne, hade de likväl för tillfället, såsom tillfället ofta gunås är
i lifvet, krupit in i räfvens skinn. Den ene sökte bedraga
den andre genom möjligast högsta likgiltighet i frågan om
anledningen till deras sammanträffande. Arnman, hvilken
af naturen var klippt och skuren för sin befattning, talade
om allting annat än om det, som hörde till tjensten. Han
syntes Rosenberg vara en treflig ung man, hvilken med
friskt lefnadsmod förenade för mycken sorglöshet att vara
det kall vuxen, för hvilket egentligen endast gamla lurifaxar,
enligt hans förmening, vore passande. I följd häraf
gratulerade sig Rosenberg att, då han nu en gång råkade i
händerna på en »tullsnok», ha funnit en så liberal som hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
