Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
källarn brydde de sig ej om, men begärde nyckeln till
sjöboden, och der sökte de igenom hvar enda smula, till dess de
funno några gamla tåg och en flaggbit, som de togo med
sig. Den ene karlen svor på, att det vore den rätta, emedan
derpå funnes ett märke.»
Under denna Gabriellas berättelse bibehöll Birger, i
alldeles orörlig ställning, fullkomlig sinnesnärvaro. Icke så
Harald-son. Visserligen sade han icke ett ord, men hans
brunfha-siga kinder blefvo i en hast askgrå, och hans ögon — hans
ögon, den vildhet, den ursinnighet och ångest, som de
uttryckte, låta ej skildra sig.
Birger gick fram till honom. »Fatta er, far!» sade han
sakta och drog gubben med sig åt sidan. »Det far mig nu
dunkelt före liksom I den der natten roffade till er något?
Jag mins ej klart, ty mitt sinne var då på många sätt
upp-rördt. Sedan skildes vi, som I mins, och jag har aldrig
kommit att fråga er derom.»
»Jo, visst tog jag i vanvett det förbannade skräpet, min
dumma åsna, men har intill denna stund aldrig sansat efter,
att det låg med den andra trossen i sjöboden. Anton, det
afskummet, det helvetesynglet, har förrådt oss, för hur skulle
de annars veta’t. Den hund’, som alltid snokat omkring
öfverallt, har känt igen’et och sett hvar det låg — och nu.
begagnar han det, som skall vittna mot oss, för att bringa
far och bror sin i galgen!»
De sista orden mera vrålades än talades. Likväl gjorde
gubbens häftiga skakning, att de kommo för mycket orediga
att fattas af Gabriella: hon märkte blott, att det åter måtte
vara fråga om någon ny olycka. Erika deremot, som
aningen om samtalets ämne hjelpte att uppfatta orden, hörde
dem med pinsam klarhet.
Birger hade väl bleknat vid gubbens upplysningar, men
bibehöll ännu sin fattning. »Sök att lugna er, far!» sade han.
»Jag har ofta gjort mig förtrolig med den tanken, att en sådan
stund som denna en gång skulle komma. Låt oss derföre
icke visa oss som krukor! Ännu är ej allt förloradt: den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
