Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Redan hiir!» flög det som en glad blixt genom
hennes hufvud. Efter att brådskande ha knäppt de sista
knapparna i lifvet och ännu en gång farit med borsten
öfver håret, rusade hon ut för att öppna; men då hon
kom fram till dörren, måste hon stanna ett par
ögonblick, så våldsamt klappade hennes hjärta. När hon
så öppnade dörren, och fann sig ansikte mot ansikte
med en litet småleende gumma, insvept i tjocka
vinterkläder trots värmen, var hennes missräkning så häftig
och oväntad, att hon i första ögonblicket stod som
förstenad, utan att ens i den nykomna känna igen en
af sina bekanta, modern till en af sina elever.
»Jag kommer väl inte och stör er? Ursäkta, jag
skall inte uppehålla er, — bara ett ögonblick, det gäller
en viktig sak,» sade gästen, som märkte, att Marja
Petrovnas gladt upprörda ansikte plötsligt förändrade
uttryck.
Marja Petrovna bekämpade sin upprörda
stämning och bad den objudna gästen stiga in. Trots
sina försäkringar, att hon icke skulle dröja i två
minuter en gång, ansåg gumman det likväl nödvändigt
att knyta af sig halsduken och knäppa upp pälsen,
för att icke förkyla sig, och började därpå, utan att
göra sig någon brådska, meddela Marja Petrovna sina
bekymmer angående sinNastenka: »Tyckte inte Marja
Petrovna, att de läxor, som gifvits sista gången, voro
alltför svåra för ett tolf års barn? Hade inte Marja
Petrovna märkt, att Nastenka magrat och blifvit så
tankspridd på sista tiden? Ansåg verkligen Marja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
