| 116 |
Din visa trögt jag präntar
här i verandans bur;
du diktar din där ute
i strålande natur.
Du kan med samma sjunga
och spela genom din,
när jag får gå och vänta,
att någon sjunger min.
Min visa, hon skall glömmas
på samma gång som jag;
din sjungas skall så länge
Gud ger en sommardag. --
| 117 |
Jag ser du lyfter vingen
att fara till ditt bo:
du ville inte byta --
det kunde jag just tro.
