Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Andra föreläsningen (Den 22 November). Om konungamakten i Sverige - Svenska friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
blod och sedan försvarad med Svenska namn i vetenskapens
häfder, som gå längre än våra konungars, äro det arf
som vi ännu innehafva. Hvad oss i vårt förändrade läge
anstår, det vilje vi böra af den konungs mun, som först
uttalat vår politiska betydelse. Svenskarne borde — har
den store Gustaf Adolf sagt — antingen, sedan de en
gång öfverstigit Östersjön, försäkra sig om herraväldet
öfver detta haf genom besittning af alla dess kustländer,
eller ock i vidrigt fall lägga sig inom egna klippor och
skär, hålla en stark flotta och lefva i landet sins emellan
enige, då ingen skall dem lätteligen kunna antasta.
Det må ock vara en tradition från Gustaf Adolfs
tidehvarf, till hvilken det lönar mödan att lyssna!
Allt förändrades nu. Enväldet föll; med det —
konungamakten. Yalriket återkom; och i stridigheter om
successionen hade de partier sin första uppkomst, som
sedan länge söndrade nationen. Eröfringarne på andra
sidan vattnet gingo till största delen förlorade, och förlust
af återstoden bereddes. Sverige återkastades på sig sjelft,
och kunde ej finna sig i sig sjelft. Ur dess tröttade händer
sjönk det länge bibehållna öfverväldet i Norden. I stället
utropades Svenska friheten under skydd af maktegande
ständer, som sjelfva hvart tredje år på riksdag skulle
regera, men mellan riksdagarne genom ett af ständernas
val beroende råd, vid hvars pluralitet konungen var bunden.
Detta regeringssätt är en ganska sammansatt företeelse.
En ståndsregering innefattar i sig sjelf en motsägelse;
emedan ständerna med sina egna intressen äro ßera, och
en regering ej kan finnas utan enhet. Ständernas verkliga
makt var dessutom redan hos oss så bruten genom
enväldet, att de ur det utgingo med en helt annan
betydelse. Den enda de hade qvar måste de hemta från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
