Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Andra föreläsningen (Den 22 November). Om konungamakten i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
och närmast från det utgå, att vinna en allt större vigt.
Det är vår tids fortgående representations-förändring, som
hvarken behöfver afslås eller bifallas; emedan den gör sig
sjelf. Visa regeringar söka att leda den, i stället för att
förneka den.
Hos oss har af ålder pluraliteten af folket aldrig
varit uteslutet från deltagande i representationen. Det är
en grundtanke i vår historia, ofta i sitt uttryck hämmad,
men aldrig saknande verklighet. Den deri uttalade
aktningen för hvars mans rätt är också den grund, hvarpå
det, hela vår historia genomgående sammanhanget emellan
Sveriges konung och Sveriges folk hvilar. Den del af vår
representation, som närmast utgår från pluraliteten af folket,
har äfven hos oss i sednaste tider märkbart vunnit i
betydenhet. Den kommer utan tvifvel att allt mer vinna
en sådan, och att till sig draga och slutligen med sig
förena de öfriga.
Det andra tecknet är den religiösa återgången, det
omisskänliga uttrycket af de nylifvade religiösa behofven;
om det ock ibland förvillelser och förnekelser ännu för
mången skulle synas tvetydigt. — Vi vilje hoppas på
detta tecken. — Jag har uttalat min öfvertygelse, att det
väsendtliga af all religion, och i synnerhet af
christendo-men, är tron på en menniskan till mötes kommande
gudomlig hjelp, der den rätt sökes. — Det är hjelpen
ifrån honom, som redan i samvetets röst betygar att han
från intet menniskobröst är utesluten. Skulle han ock ej
vara närvarande i mensklighetens bröst, der det bäfvar och
vill förtvifla? — Nej, han är oss ej fjerran. Vi vilje ej
uppgifva tron på det ord som han oss sagt hafver.
Jag skulle kunna hänvisa på andra tidens tecken som
genom denna samma tro klarna. Det finnes ej mera en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
