Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om vår tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet med afseende på fäderneslandet. Tre föreläsningar ur den hösten 1844 i Uppsala föredragna historiska kurs - Tredje föreläsningen. Utkast till de Svenska ståndens historia - Kroppsstraffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
brott emot den personliga säkerheten, som med förräderi
voro förenade, — såsom alt dräpa på fredlysta orter, i
kyrkan, på tinget, eller inne i huset; att slå ihjäl en
sofvande, eller en värnlös, eller sin egen husbonde, eller
den med hvilken man delar mat och dryck, eller ock en
qvinna ("ty hon ege frid till möte och messa, om aldrig
så mycken ofrid är ibland männer", säger ^Vestgötalagen);
att döda någon med grymhet eller på ett plågsamt sätt;
att bära afvog sköld mot sitt fädernesland; alt löpa å
härskepp och blifva sjöröfvare (hvilket sisla förbud visar
införandet af christlig sed). Allt sådant kunde ej med böter
försonas. I allmänhet ansågos mest straffvärda de brott
som på ett lömskt och fegt sätt utöfvades; hvarföre ock
tjufven straffades till lifvet eller med träldom. Allt
kroppsstraff tillhörde träldomen.
Det gick med kroppsstrafien som med de stående
skatterna. De blefvo med tiden allmogens del. Andan i
den gamla så kallade bondelagen är densamma sora sedan
öfvergick till adeln; hos hvilken den ofvannämnda moraliska
borgen gjorde sig uteslutande giltig såsom heder. Den
undantogs derföre från alla vanärande straff (såsom
kroppsstraffen, med undantag af lifsstraff, af ålder ansågos vara),
hvilka adelsman eller adelig vederlike ej kunde underkastas.
Öfvergången märkes likaledes derutinnan, att inom adeln
hvar blef sin egen heders försvarare med vapen i hand.
Ty fordom fordrade oqvädins-ord emellan frie män blod,
och Upplandslagen anför, såsom "af ihöm gamblu laghum
sum i hedhnum lima brukadhes", alt den som sade till en
annan att han ej var "mans make", eller icke "man i
bröstet", var skyldig att möta den förolämpade till envig
der tre vägar sammanstötte, vid straff att eljest utropas
E. G. Geijert Samt. Skrifter. 1 Afdeln. 6 Band. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
