Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Söndring och slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
253
Redan hade många af de arma krigarne af hunger och
matthet nedsjunkit vid vägen och eländigt försmäktat,
förrän slutligen en af härfö-rarne vågade meddela
konungen att manskapet led nöd. Men Kabuija, som
naturligtvis för sin egen person ej behöfde1 sakna
något, ty hans hof-mästare, hans kockar och munskänkar
hade, som man väl kan första, rik-ligen dragit försorg
om allt, Kabuija uppbrusade i vild vrede och hotade
med ett förfärligt straff den, som ännu en gäng skulle
våga att komma till honom med sädana underrättelser.
Man slagtade nu i tysthet efter hand alla hästarne
som medföljde på tåget, och dä konungen märkte att
lians persiska ryttare försvunne och att han (j längre
hade några vagnskämpnr qvar, lät han afrätta några
af öfverbefälhafvarne och drog allt längre framåt,
obekymrad om de arma människors öde, som han sålunda
förde till förderfvet. Men då sednare en af hans
förtrogna djerfdes antyda honom att man ej mera kunde
erhålla någon föda ät hären, utfor Kabuija emot honom:
»Det växer ännu nog vid vägen!»
I sjelfva verket hade manskapet ingen annan föda
att tillgå än det gräs och de örter som växte vid
vägen. En stor del af arniéen sjliknade, hundradetals
blefvo dagligen qvarliggande på vägen; men ingen
bekymrade sig om dem, ingen frågade efter dem och
ingen hade mod att säga: »Låtom oss vända om!» De voro
vana vid en sä blind, absolut lydnad, att de med öppna
ögon gingo emot förderfvet, då konungen befallde det.
Men slutligen kom man till en sä ödslig trakt att man
derstädes knappt kunde rinna ett grässtrå. Allt grönt
var försvunnet, ögat såg endast sand och klippor,
klippor och sand. Och rofgiriga lejon lurade då en
utmattad nedsjönk. Ve den arme! Inom få minuter var
han söndersliten af öknens konungar.
Nu hade nöden stigit till det yttersta, och krigarne,
som ännu alltid voro beslutna att följa sin konung,
grepo, för att stilla sin hunger, till det yttersta,
gräsligaste medlet. De lottade ut hvar tioride man,
som se-dari slagtades och förtärdes af de öfriga nio.
Dä Kabuija efter några dagar Lörde att häris här
lefde af meimisko-kött, då han såg sina krigares
förtvinade miner och kannibaliska blickar, då blef han
förskräckt; ty hvad var ej att frukta af menniskor,
som förtärde sina egna bröder. Huru lätt vore det
ej möjligt att någon oförvägen sälle kunde utropa:
»Kommen, låtom oss slagta Kabuija!» Och då skulle
säkert alla blodgirigt störta öfver honom. Det gifves
förhållan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
