Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der vi skola engäng stranda.
Går du först från jordens rund.
Unna i cypresseas lund
Oss att tala vid din anda!
Dröj dock såll i våra bygder,
Njute långe vi ditt hågn!
Blif din ömhetstår det regn.
Som skall vattna våra dygder !
OROLIGA DAGAR.
Bidrag till Almanacks- Spådomar.
Af Ludvig Tieck.
(Fortsättning frän Tidningen N:o 6.)
Hvarföre åro våra kroppar så inrättade, att regnet på dem
gör ett oangenåmt intryck? så talade jag till mig sjelf, för att
förkorta tiden. Hvarföre måste en hel moln-massa nedstörta på
mig arma, bråckliga varelse ? Snufva, Iiufvudverk, hosta, för*
kylning llyga nu liksom Harpyer omkring i luften, och göra
mig till sitt rof. Det år möjligt, att min håst stupar, och att
jag med en förvriden fot måste ligga hår i ett sådant våder;
blixten kan tråifa mig, kan förlama mig, eller bortta det lilla
förstånd, jag ån kan ha qvar. Det år möjligt, att mitt hufvud blir
elektriskt, och drar elektrisiteten till sig ur luften. — O
himmel! huru många faror och smårtor lura rundtomkring den stac*
kars obetydliga menniskan, som icke har något ondt i sinnet,
utan blott vill rida hem på sin håst, för att förtåra en eggpanka*
ka. — O vore bara solen nergången» och den stormiga dagen
till ånda! —
Allt gick nu bra, ty jag hade genom min klagan våckt ett
rått innerligt medlidande med mig sjelf. Det var mig ett slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
