Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1909 - »Vår berömmelses krona»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elsa Borgs bortgång nådde mitt öra, gåfvo dessa ord
genljud i mitt hjärta: » Vårt hopp,vår glädje,vår krona.»
Är icke också hon vår »berömmelses krona» P Det
kännes så ljufligt att kunna säga, att för Jesu Kristi skull
är det så. Vi tro, att hennes lifsgärning, mätt med Guds
ords måttstock, når upp till målet, så att vi få tacka Gud.
Hennes lif var icke ett stjärnskott, som försvinner i
rymden, utan vi få därpå tillämpa orden i Dan. 12: 3: »De
förståndiga skola lysa såsom himmelens sken, och de, som
hafva undervisat många till rättfärdighet, såsom stjärnor
i evigheters evighet.» Genom Guds stora nåd skall
hon så lysa, därför att hon undervisat många till
rättfärdighet. Paulus tackade Gud för tessalonikernas arbete,
i Tess. 1: 3. Det är nog icke afguderi utan i
öfverensstämmelse med Guds vilja, att vi samlas här i dag
och tacka Gud för vår kära, hädangångna Elsa Borg,
då vi tänka på hennes arbete i kärleken, hennes verk i
tron och hennes uthållighet i hoppet. Summera vi ihop
hennes lifsgärning, så blir det en summa, som gläder
våra hjärtan, och vi få orsak att prisa Gud därför.
Vi kunna äfven på hennes lif tillämpa liknelsen om
senapskornet, som, ehuru ringa, ja, det allra minsta frö,
dock växte upp och blef ett stort träd. När detta korn
såddes ut vid Hvita bergen, var där icke mycket djup
jord, men det växte och blef ett lummigt träd. Många
små hemlösa sparfvar ha där funnit näste, mången
kvidande svala, som förirrat sig ute i världen, har där fått
fälla ned sin trötta vinge och funnit skydd undan
stormen. Mången dufva har flugit dit och byggt bo för
en tid och flugit därifrån med ett olivblad i munnen,
en frisk, doftande oljekvist till de fattiga hemmen, till
sjukhusen, till de många blödande hjärtan, som där finnas,
eller till de åldriga på fattighusen.
Om vi på Elsa Borgs lif tillämpa det, som Herren
säger i Matt. 25: 35, 36: »Jag var hungrig, och I
gåf-ven mig att äta; jag var törstig, och I gåfven mig att
dricka; jag var främling, och I härbärgeraden mig;
naken, och I kladden mig; jag var sjuk, och I besökten
mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig, så tacka
vi Gud, ihågkommande hennes arbete i kärleken. Vi
själfva förödmjukas, så att vi icke våga öppna vår mun.
Elsa Borg. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
