Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugunionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bort dessa spår efter sig. Hon tänkte endast på att fly, att skynda undan, att icke återse Arthur.
Hon var vit som marmor, hennes andedräkt gick med långsamt smärtfullt arbete och hennes ögon uttryckte åter en förvirrad förskräckelse, då hon skyndade mot dörren, vars lås hennes skälvande händer knappast förmådde öppna. Utan att en sekund se sig tillbaka uppnådde hon trappan, vägledd dit av ett från bakgården upplyst fönster, och få ögonblick härefter var hon på gatan.
En kroppslig svaghet hade betagit hennes lemmar deras spänstighet och kraft, och endast vacklande förmådde hon släpa sig fram.
Rörelsen omkring henne hade blivit allt livligare, då hon uppnådde Drottninggatan, men hon aktade icke stort därpå. Det hade nästan blivit fullt mörker, då och då avbrutet av i gathörnen tända lyktor och några månstrålar, som silade fram mellan moln. Men om det också varit ljusan dag, så skulle hon kanske icke mäktat dölja den sinnesrörelse, som emellanåt förtog henne andedräkten och kom henne att med handen torka bort de tårar, vilka nästan omedvetet trängde sig fram.
En känsla av ensamhet och värnlöshet, som följd av den stund hon nyss upplevat, trängde sig alltmera inpå henne, och hon kunde icke säga sig själv ett enda tröstens ord. Det förgångna, i all sin nakenhet, hade rövat bort ett omhölje av ursäkter, varmed hon dittills smyckat sitt förhållande till Arthur Bloomfield. Föreställningen att hon en gång i en avlägsen framtid skulle kunna finna upprättelse gycklade icke längre för henne några bedrägliga förhoppningar. Det var visserligen hon själv, som ville draga sig tillbaka, men sättet betydde föga, då målet tog bort den enda stödjepelare, som upprätthållit hennes självbedrägeri.
Det offer, hon ville fullgöra, var något som världen aldrig skulle få veta. Denna hårda värld, som fördömde henne, skulle aldrig få del av den ära, som kunnat bliva hennes, om hon varit nog beräknande att icke akta något annat än sina egna fördelar. Den skulle aldrig veta medlet: hennes ädelmodiga instinkter — den skulle endast finna resultatet och se henne utstött.
Tärd av bittra tankar upphörde hennes tårar småningom att rinna. En förstening smög sig över henne. Det var som om all tröstens källa för alltid vore uttorkad och skälvande av kvalfulla föreställningar blevo hennes steg alltmera vacklande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
