Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Kajaneborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
honom »i det hopp, att han mig en befordrare till det
bästa vara skulle».
Såsom redan häraf framgår hade fångarna på
Kajane-borg icke någon fångkost såsom fångarna i våra dagar,
utan de synas hafva varit skyldiga att själfva, så godt
de kunde, tillreda sin föda samt, såsom det förefaller,
till en del också själfva anskaffa den. Af en
beskrifning på Messenius’ fångenskap framgår detta än
tydligare, och då vi därjämte där få en skildring af en
dåtida svensk fästningsfånges lif, förtjänar denna skrifvelse
att här refereras. Den hade affattats af de fångknektar,
som bevakade den olycklige häfdatecknaren, och den
kan därför ej stämplas såsom en fånges öfverdrift af
de lidanden, som han hade att utstå.
De hade — berättas här om Messenius och hans
husfolk — en yxa, med hvilken de höggo ved och kött,
men den lät höfvitsmannen »rappa» från dem. För den
skull måste de med kålknifven söka splinta veden, och
då den i följd häraf gick sönder, ville hopmannen ej låta
»böta» den. När sedan en knekt af medlidande lånade
dem en tälgknif, piskade höfvitsmannen honom, hetsade
sina hundar på honom och lät föra honom i järn ned
till Ule. Sedan tog han igen knifven, så att fångarna
under en lång tid ej hade något, hvarmed de kunde
skära sönder maten eller klyfva en sticka ved. Sällan
gaf han dem någon hjälp i deras dagligarbete, och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
