Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på sommargrön äng ... Tyst, tyst och hör, trasten sjunger i
skogen, han är fri, han är lycklig, och vinden för hans sång
öfver ängen, och alla små blommor böja sina kalkar och
inandas frid och vällust. Där svärjes eder om evig tro, där
lägges hand i hand ... men trasten sjunger och solen ler, det
är lifvets visa, ungersven ...»
Så talade hon länge, och hennes stämma var ljuf och
mild och smekte så underligt sjuklingens öra. Han kunde
väl föga sätta tro till den svagsintas tal, men det gjorde
honom godt att höra det, och han tyckte sig vilja minnas från
den olyckliga natten en ljusblå kvinnogestalt, i hvilken han
älskade att igenkänna Agnes. Och var det så, då låg det
sanning i Kerstins ord, och därvid stannade han i sin tankegång.
Liten emellan trädde andra bilder för hans öga, han såg
Engelbrekt, och han förebrådde sig, att han kunde inrymma
i sitt hjärta något, som drog honom ifrån den vördade
fosterfadern, men så smögo sig de förtrollande orden från Kerstins
läppar åter till hans öra, och med dem steg den ljufva
bilden af henne, som han en gång räddat, af henne, som räddat
honom, i ett skärt ljus upp för hans själ, undanskymmande
allt annat. Det var som om ödet själft låtit honom föra
denna Belgstings dotter till hans fosterfaders hus, för att hon
skulle mana fram ur hans hjärtas djupaste vrå en bild, som
han knappast vågat tänka på, och som han skulle hafva slitit
ur sitt hjärta, hade det så kostat hans lif, om han märkt, att
hans kraft genom den veknat eller hans vilja förslöats att
följa Engelbrekt på den bana, som förestod honom.
Men nu låg han dömd till overksamhet, nu hade han
tillräcklig tid att blicka omkring sig i sitt hjärtas inre. Det
var, som om tvenne offerlågor brunnit där, och han tyckte,
att de förenade sig till en, och han kände sig liksom stärkt
däraf, en känsla af samlad kraft genomströmmade honom, och
han tillslöt sina ögon, medan hans läppar uttalade namnen:
Engelbrekt och Agnes.
Det var dagen därpå, som pater Johannes hade blifvit så
belåten med hans hälsotillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
