Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II.
Gråmunkarne.
Följande morgon samlades man åter i matsalen. Biskop
Tomas kom sist, och när han inträdde, höll han ett papper
i handen.
»Hevreka!» [1] sade han, och hela hans anlete strålade af
hänryckning. »Jag har ofta sport mig själf, hvadan det har
kommit sig, att vårt sköna, härliga fädernerike suckat och
våndat sig som rosenlunden, när höstvinden strör blommor
och blad öfver heden ... I hafven fört mig till lösningen af
gåtan, Engelbrekt, och därför skolen I vara den, som först
läser henne.»
Därmed räckte biskopen papperet åt Engelbrekt och tilllade:
»I dag på morgonen kom andan på mig, och jag såg
klarare än någonsin hvad som oss brustit ... Läs, läs,
Engelbrekt, I ären man att stå med svärd och udd för hvad den
gamle biskopen skrifvit.»
Engelbrekt läste, och det var som om orden varit skrifna
särskildt för honom. Också fattades han själf af deras djupa,
man kunde nästan säga heliga betydelse. Det var den
bekanta visan »om friheten». När Engelbrekt uppläste den sista
versen, darrade hans stämma af rörelse.
Frihet är en segerhamn;
det visar frihet med sitt namn
dem, som henne kunna lida.
En hamn vär [2] för vind och våg,
frihet beskärmar både hög och låg;
thy bör man frihet pryda.
[1] Jag har funnit det!
[2] Värjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0638.html
