Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TIONDE KAPITLET. Palmerston.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbaka från det offentliga lifvet och helt och hållet egna
sig åt literära arbeten. Han stannade derför utanför
parlamentet. Återvalet 1852 var från Edinburghs sida helt
och hållet frivilligt. Edinburgh var angeläget att
godtgöra sitt misstag. Macaulay å sin sida ville endast låta
förmå sig till en förklaring, att om Edinburgh af sig sjelft
valde honom, han skulle anse det för en mycket stor heder,
men han ville ej taga något steg för att begära denna
ynnest. Han kände ingen längtan efter att komma in i
parlamentet igen, sade han, och fann sig mycket lycklig i
sin tillbakadragenhet. Edinburgh valde honom på dessa
vilkor. Hans helsa tillät honom ej länge att tjena det,
men så länge han satt qvar i underhuset, var det som
ledamot för Edinburgh.
Den 14 september 1852 dog hertigen af Wellington.
Hans slut var synnerligt lugnt och stilla. Han föll i sömn
kl. en qvart öfver 3 eftermiddagen på Walmer Castle, och
han vaknade ej mer. Han var en mycket gammal man —
på sitt åttiofjerde år — och hans död var helt naturligt
sedan länge med visshet motsedd. Det oaktadt väckte den,
när den kom på detta stilla och milda sätt, en djup rörelse
hos allmänheten. Ingen annan har på vår tid innehaft
den ställning i England, som hertigen af Wellington i mer
än en mansålder intagit. Den plats han tillvunnit sig var
alldeles ensam i sitt slag. Hans stora bragder tillhörde
en förfluten tid. Han hade knappast något af en statsman.
Han kände föga och vårdade sig ännu mindre om hvad
som kallas statskonst, och såsom administratör hade han
begått många misstag. Men det förtroende nationen satte
till honom som rådgifvare var alldeles oinskränkt. Det
föll aldrig någon in att tänka, att hertigen af Wellington
i något steg han tog eller något råd han gaf drefs af någon
annan bevekelsegrund än nit för statens väl. Hans
lojalitet mot suveränen hade något gammaldags trohjertadt och
rörande uti sig. Det var en blandning af personlig tillgifvenhet
med hängifvenheten hos en statens tjenare, hvilken
gaf en viss romantisk värdighet, åt hållningen och karakteren
hos en man, hvars skaplynne eljest hade mycket litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
