- Project Runeberg -  Albert Engströms samlade /
Smålandsmystik

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Smålandsmystik
Ur "Med penna och tallpipa"

Den som lärde mig mitt hemlands mystik var underligt nog Johan Ludvig Runeberg. Aldrig skall jag glömma min födelsedag år 1877, så jag som vanligt satt på min fars expedition och sorterade posten. Jag slog upp Swenska Weckobladet, som var vår hustidning. Och i den stod att Johan Ludvig Runeberg var död. Jag kommer ej ihåg om där fanns något porträtt - i så fall ett dåligt träsnitt - av honom. Men där stod ett stort kors och jag frågade, gripen av korstecknets allvar, vem Runeberg var.

- Han var en skald, sade pappa.

Nåväl, jag visste ju den tiden icke, vad som menades med en skald, och blev nyfiken.

- Wallin var skald, sade min far.

Jag blev rädd, ty om söndagarna måste jag läsa högt ur Wallins predikningar för mina föräldrar. Och mitt lidande därvid var fruktansvärt. Ty jag begrep icke ett ord av detta som Wallin antagligen icke heller begrep. Jag somnade ibland under läsningen. Och en gång hörde jag som i dröm min far säga: - Det är synd om pojken. Men min mor sade: - Pappa hörde Wallin i Storkyrkan i Stockholm och sen dess älskade han Wallin. Och sen måste jag fortsätta. Man blir just inte religiös - åtminstone icke fanatiskt - efter en sådan behandling.

Vi ägde icke Runebergs samlade skrifter då. Men min far kom, då jag blev tolv år gammal, i besittning av ett ganska aktningsvärt bibliotek och jag började läsa. Där fanns Runeberg och jag tog ned honom ur hyllan. Jag började läsa vers, men jag var för mycket realist för att bli gripen. Dessutom var jag möjligen något för ung för att begripa en stor skald. Jag började undra om skalder voro mitt folk. Men just då jag skulle slänga boken, upptäckte jag ett prosastycke i slutet av första delen. Det var skissen Fästningsfångarna, ett mästerverk av romantik, mystik och skönhet.

Jag slukade skissen och såg de handlande personerna levande för mig: Den mörke och gossen. Några fångar i Nyslotts fästning leka domstol för att få tiden att gå i gemensamhetsfängelset. En är domare, en anklagare. Den mörke är en av hög mystik präglad figur.

"Så var han till utseende som Saimavesi en blå höstnatt, då mörker och stjärnor ligga i djupet, förskräcklig och mild."

Så kommer det litet senare: "Och då vi suttit en stund i tystnad, började hans ögon stråla och han frågade och sade: 'Vet du, barn, hur ett sinne är som älskar?'"

Men gossen visste det inte utan teg.

Då utsträckte han handen och förde den långsamt runtomkring över de blanka sjöarna. Men han sade:

"Sådant är det."

När jag läst och njutit andlöst, vaknade jag ur det romantiska ruset och fann: Detta är Småland. Detta är mitt hemland, tolvåringens hembygd, och jag dröme mig stå på toppen av Skuruhatt med Skurugata under och med utsikt över min hembygds skogar och blanka sjöar.

"Sådant är ett sinne som älskar."

Och jag började brinna av kärlek till mitt Småland.

I detta ligger ingen sentimentalitet! Men en force majeure ligger bakom! Det fanns en tid då jag trodde mig älska hela jordklotet. Men den känslan har bleknat något.

*

Jag antar att varje landskap har sin speciella mystik, älskad av landsmännen, åtminstone av dem som ha förmåga att älska och ha sinne för det underbara och oförklarliga. Det är ju så att beställt i vårt stora och långa land att vi kunna specialisera oss på lokalpatriotism. Det är stor skillnad mellan renkulturen i Lappland och betodlingen i Skåne. Vårt land är en klaviatur i ett konstigt instrument. Det består av skönhet i alla lägen och jag har varit nog lycklig att få studera det mesta och lyssna till de olika landskapens skönhet och tonarter.

Men mest älskar jag Småland som ett koncentrat av Sverge. Vi kunna visa prov på alla landskapstyper från idyllen till det skrämmande, från det förskräckliga till det milda. Vi ha visserligen inga glaciärer, men vi kunna avvara dem.

Mitt hemland är Småländska höglandet, en blandning av ljuvhet och allvar i granit. Stora skogar susa där än - åtminstone på de områden där det skulle ha varit oekonomiskt att försöka ta bort skogen. Geologiskt intressant är detta småländska högland också på grund av de så kallade skurorna, djupa och långa rämnor i landskapet. I denna sönderslitna terräng bor ännu Pan, vår speciellt småländska och möjligen blonda naturgud. Jag kan icke säga att jag har sett honom, men jag har känt hans närvaro. Vore jag skald skulle jag beskriva honom och ljuga ihop en halvt klassisk, halvt nordisk hednisk figur med älgklövar i stället för de helleniska bockfötterna. Jag skulle begåva honom med ragg av granlav och ge hans lemmar färg av furugrenar med sol på - och hans vittring skulle vara en blandning av tallbar, en och björk. Kanske skulle en liten aning - un soupcon - av hägg och liljekonvalje inte missklä honom - åtminstone om helgdagarna, då han väl får ta sig ledigt som den bonde han är - gammaldags, seg, stark och helgdagstrött.

Men jag märker att jag håller på att lämna mitt egentliga ämne och ge mig in på skaldens farliga gungfly, där forsen slår dem åt huvudet, där hjortronen glöda och tranbärens revor skönt korsa tuvorna och få diktens heroer att falla framstupa under den vilda men rytmiska framfarten.

Nu vill jag söka återfinna den logik jag nyss släppte ur händerna.

För mig är Skurugata och Skuruhatt med omnejd begreppet Småland. Från toppen av berget ser jag många kyrkor. Vi nordsmålänningar beräkna nu naivt nog ett bergs höjd efter antalet kyrkor vi kunna räkna från dess krön.

Från Skuruhatt ser jag de vita kyrkorna blixtra fjärran borta i det djupgröna landskapet, som böljar med höjder och dalar. Jag ser molnskuggorna vandra som mörkblåa tankar av någon allvarsam gud som funderar över resultatet av sin skapelse. Sjöar blänka, ängar lysa ljuvt gröna i solbadet, bergen lyfta vresigt sköna konturer mot himmeln och röda och gråa gårdar fägna sparsamt den ödmjuke betraktarens ögon. Och nu vill jag säga: Folket som bor i dessa gårdar torde vara av det renaste guld en eljest karg geologi kan prestera. Dessa sega, magra arbetare som brottas med sin fattiga jord och segra, segra, är det icke ett folk att hålla av? Denna sega energi, uppburen av en sällan klickande humor, ett slags fatalistiskt skämtlynne, den är en förmögenhet för ett land, mer värd än gruvor med malm i. Runtomkring dessa små gårdar odlas det sakta och stilla, men målmedvetet. Ingen makt i världen, ingen bolschevism eller kommunism kan hindra dessa solbrända män och kvinnor att gå från torvan för att genom mord och stöld söka annan utkomst. De äro av ras, de äro vår aristokrati och leverera staten det förnämligaste människomaterialet.

Men var ha vi den småländska mystiken? frågar den uttröttade läsaren.

Mystik!

Mystik! Jag levde i sagor. I skogen bodde bara farligheter, men min far hade sagt: - Ser du något som du inte förstår, så gå rakt på det och du skall få se att det inte är farligt. Kom ihåg det! Gå rakt på det du inte förstår!

Det fanns ett ställe på kyrkvägen, där det spökade, påstods det. Någon hade blivit mördad där. Det kunde hända att den mördade skrek till plötsligt - ett gnisslande hemskt skrik. Jag kom där en höstkväll, furorna susade och vajade för en storm. Jag var på väg till fattigstugan och plötsligt skrek det till i skogen. Jag gick rakt in och på ljudet, fast mitt lilla hjärta hoppade i bröstet. Och jag upptäckte att en tall låg halvt omkullfallen och gned sig i stormen mot en annan tall. Det lät som ett spel bakom stallet på en fiol.

Sedan dess har jag icke varit mörkrädd.

Men under alla klippblock, istidsrelikter, överklädda med grön mossa, bodde de underjordiska. Det gnisslade och gräts när man kom i närheten av något gryt. Och det var alldeles säkert att trollen hade sitt hemvist där. Där bodde rävar och grävlingar också, men de levde tillsammans med de grå trollgubbarna och skaffade mat åt dem. Där bodde också skogsrået, som såg ut som en tråg baktill. Och rået fick ibland barn med någon dum dräng som gått vilse i skogen. Johan i Måsaröjera var ättling av fördrängen hos patron på östraby och ett rå. Det kunde man se, för han hade inga öronlappar och hans hår var närapå kritvitt. Fördrängen hade inte heller betalat ett öre för sin son.

- När en har blett lurater å ett rå, så... Men fördrängen ansågs inte riktigt klok, "fast det är väl ingen skillnad på, om en bler lurater å e vanli flecka eller å ett rå".

Jag tyckte att fördrängen hade rätt.

Låg mig nu äntligen komma in i min egen småländska mystik. Kanske tycker ni att det är konstigt att jag nuförtiden helst målar blommor? Men ingen sentimentalitet är notorisk i detta fall.

Jag målar en blomma på samma sätt som jag använder en modell. Jag begagnar mig av den och utnyttjar den i mina syften. Jag kan sitta med mikroskop och förälska mig i en blommas detaljer. Jag kan måla en krösonblomma hundra gånger större än den verkligen är och tvinga dess skära kalk att bli en exotiskt underbar klocka, stor som en kyrkklocka. Men det är inte det jag särskilt vill åt. Jag studerar växternas liv och förstorar för att visa hur nära besläktat det är med vårt eget och hur liten skillnaden är mellan alla varelser.

Allt detta är ju helt naturligt och inte alls konstigt. Hos mig betyder det bara målarglädje och upptäckerentusiasm. Om jag målar en blomma vill jag att alla kunniga botanister skola veta och känna vilken blomma jag haft som modell.

Redan mycket tidigt fick jag en aning om blommornas mystik.

Ha ni hört talas om Skogsfruns blomma? Epipogum aphyllum? Nej!

Den är en orkidé, som stundom med många års mellanrum dyker upp i våra skogar, och särskilt ofta i Småland. Redan Linné kände den och kallade den Satyrium epipogum. Man hör på namnet att han hade en känsla för det mystiska i dess uppenbarelse.

Få människor ha sett den växa. Den har inga rötter. Men jag var med en gång. då den hittades. Naturligtvis var det en smålänning som fann den, en högst märkvärdig man.

Han hette Robert Tolf och var god vän med min far. Jag hade - och har svårt för matematik när den närmar sig ekvationer med tre okända. Tolf ansågs styv i matematik och blev min lärare. Han var färgare i Ingatorp i Småland.

Han var en högst originell man och hans uppgift blev nu närmast att läsa upp mig, fjortonåringen, i femte klassen.

Jag reste till farbror Tolf. Jag frapperades genast av hans utseende. Djupt liggande ögon, rött skägg - men i hans ögon brann en glöd!!!

På några dagar hade han klarlagt matematiken åt mig, lärt mig att begripa dess enkla ting för femte klassen och jag ansåg mig fullärd. Men i ett hörn av hans rum hade jag upptäckt något som liknade en målarlåda. Jag vågade en dag, då Tolf var ute och sysslade med sitt färgeri, öppna lådan.

Och där låg hela min längtan, hela min själ - och form av färgtuber, penslar och palett. Jag började brinna av intresse och sprang ut i Tolfs primitiva färgeri. (Jag begagnar mig av tillfället att berätta att han var fattig, fattig och att mitt elevskap med dess blygsamma kova var viktig för honom.)

Han såg lugnt på mig genom sin pincené.

- Ja, Albert, jag vet att du målar och ritar. Jag hade tänkt skänka dig mitt målarskrin. Men det är inte lätt att måla. Nu skall du först kopiera den här saken!

Och han tog ned en tavla från väggen.

Den målade jag av. Det var en storm på västkusten, en gammaldags lustig, omöjlig sak.

Han tyckte det var underbart att jag kunde måla av den. Jag tecknade icke, jag gav mig på med penslar och färg med detsamma. Men det som imponerade på mig mest var att en del av färgen tillhört Marcus Larsson. Det var inga tuber utan blåsor med färg och mycket olja i. Det luktade som fan, men jag målade, vördnadsfullt tänkande på Marcus Larsson, vilken min mamma hade träffat några gånger och tyckt mycket illa om, ty han var alltid oförskämd och högfärdig och gick och skramlade med sina guldmedaljer i byxfickorna för att imponera på smålandsbönderna - vilket icke lyckades i längden.

- Albert, sade Tolf, du blir ingen matematiker, men du blir målare, det är farligt nog! Jag trodde ett slag, att jag skulle bli målare, men jag blev färgare i stället. Det kan vara lika bra.

Han bodde i en usel stuga vid ån. som flyter förbi Ingatorp. Han led kval, var fattig, men bar sin olycka som en man. Ty han var skald också. Jag vet få som haft så skaldiska instinkter som han. Han var bland de mest konstnärligt betonade figur jag någonsin träffat. Hade gått igenom några klasser i någon skola, blivit kär, gift sig med en människa som han älskade.

Tolf var skald och målare och vetenskapsman. Vi gingo en dag tillsammans åt Skurugata till, där han hittade och bestämde en stor mängd nya mossor. Han gick tyst och jag gick vördnadsfullt några steg efter honom. Vi skulle just gå ned i gatan. Allt var grönt under granarna. Mossa täckte marken. Vi vandrade i en urskog på en gammal stig mellan jättegranar. Det var vackert att skåda. Allt var skönt. Mossan låg som ett konstverk, en matta, förnämare än någon indisk eller persisk. Vi gingo och talade om all denna skönhet i vilken vi just då voro medelpunkten. Och jag hittade på följande: - Säg, farbror, äro vi icke, var vi än befinna oss, medelpunkten i en sfär av skönhet, en sfär med oändlig radie?

Han vände sig om, där han fick framför mig på den smala stigen i det romantiska landskapet - och sade:

- Albert, glöm aldrig det du sade nyss!

Då först begrep jag att jag hade Gud med mig och att Tolf var den gode förmedlaren.

Men plötsligt stannade han, abrupt hejdande sina steg, alldeles som en rapphönshund som känner vittringen av fåglarna - och sade : - Tyst!!!

Jag var redan tyst och hade stannat mitt i ett steg.

- Lukta!! viskade han och jag luktade. Jag tyckte att jag gick och nosade tillräckligt och njöt av mossans dofter och den aning terpentin man känner i en gammal skog.

- Vanilj! viskade han och andades in genom mustascherna med sin vanliga väsning. Och plötsligt störtade han fram till en gran. I den granens skugga växte ett ensamt exemplar av Skogsfruns blomma, Epipogum aphyllum. Han föll icke på knä men han begick denna uppenbarelse helt sakramentalt.

Situationen och blomman, denna gracila genomskinliga, nästan overkliga orkidé, grepo mig den gången till tårar.

- Vet du, Albert, vad vi har hittat? Vi har hittat Linnés Satyrium Epipogum. Egentligen borde vi låta den stanna här, men jag måste ha den med mig!

Och så lade han sig på knä och rörde försiktigt omkring i den bädd av bara och blad och vardande humus ur vilken Skogsfruns blomma höjde sin overkliga, rörande jungfruliga, genomskinliga gestalt.

Tolf visade mig att denna blomma icke hade rötter i vanlig mening. Den växte upp som en dröm, som en dikt, som ett sagolikt intakt femininum, en Maria av ännu högre och himmelsk gudomlighet än den vi kalla Guds moder. Den dyker upp oberoende av den intresserade botanistens kunskaper. Man har funnit den litet varstans men den är lika sällsynt runt hela jordklotet. Den har hittats i Finland, i Thüringerwald, i de schweiziska alperna, i Kaukasus, i Sibirien, i Indien, på Himalajas sluttningar, i Torne lappmarks björkregion och vid Abiskoälven.

Men sin hemortsrätt har den helt och mes största fog i Småland, i grandunklet omkring Skurugata. Jag minns ännu vår fyndplats just vid nedgången till denna skura, denna gata, där en av Emåns källfloder finner upp ur romantiska klyftor, och där bergkristaller stunom skina ur granitväggarna, där isen ligger kvar över midsommar och där allt är saga, färg, trolldom.

Vi ha andra mystiska växter i småländska höglandet än Skogsfruns blomma. I Hartmans gamla flora finnes omtalad en art smultron, en art med hela blad. En kallas Fragaria vesca beta monophyllos och skall växa i närheten av Skurugata. Som skolpojke och student sökte jag varje sommar energiskt efter denna raritet, men förgäves. Ingen har sett den, men det påstås att den har funnits och att den lär finnas i några gamla herbarier, en mystisk relikt, kanske en lögn.

Högst uppe vid gränsen till östergötland finnas mossar, där dvärgbjörken, Betula nana, ännu frodas och trives. Den var en av de första växter som invandrade hit efter istiden och en gammal sägen förtäljer att det var med ris av denna björk som frälsaren gisslades. Sedan blev den dömd att evigt krypa efter marken.

Men det finns - eller fanns - i Småland för icke så länge sedan en annan björkart, besläktad med Betula nana. Dess namn är Betula humilis. Den har i svensk floristisk litteratur hittills ansetts ha en enda växtlokal, nämligen i Forserums socken. Den omtalas i svensk vetenskap första gången av Elias Fries. är det inte egendomligt att våra bästa botanister, Linné och Fries, voro smålänningar? Ja, se Småland, det är ett land!

Det finns en rätt lustig historia i samband med Betula humilis. En av Elias Fries' lärjungar, en kandidat Forsberg, hade fått reda på växten genom en torparhustru Zachrisson, "ärka - Sachris" (ärka av Arken, torpets namn). Hon hade visat honom kvistar av en i hennes tycke egendomlig björkart. Mer än ett enda exemplar, vilket beskrives som "en uprät buske av omkring 2 fots höjd", torde ej ha anträffats i trakten. "Den har ett eget, från alla våra övriga arter skilt utseende, genom sin upräta växt, sina smala, glatta kådprickiga grenar, sina tunna, äggrunda, vid basen ofta hjärtformiga blad som variera trubbigt och spetsigt sågade i kanten."

Gumman hade i många år en liten inkomstkälla av sin vetskap om fyndorten genom att sälja kvistar av en som Betula humilis uppgiven buske åt besökande botanister. Hon ville icke visa platsen för någon. Där ha vi ett uttryck av vår småländska ekonomiska läggning.

Men under årens lopp skattades busken av gumman så att det slutligen icke blev mycket kvar av den. Hon åldrades och blev allt skralare. Slutligen fann hon det för besvärligt att gå den rätt långa vägen, som över en rullstensås ledde ned i mossen, där busken växte. Då hon invid vägen strax nedanför sin stuga funnit en annan buske, som i hennes tycke var lik den i mossen, fick även denna gälla för Betula humilis. Men denna buske var en form av Betula nana var. adorata.

En av våra främsta vetenskapsmän på området, Tyko Westergren, har undersökt saken, och man kan säga, att Betula Humilis icke längre existerar. Men den har funnits, kanske bara i ett enda exemplar. Småländsk mystik - är det icke? Kanske det enda exemplaret i hela världen mitt i en småländsk mosse! Vad kan Vår Herre ha menat med det?

Och jag undrar inte på att den gamle fromme Elias Fries, när hans lärjunge visade den rara växten utbrast: - Hjälpe mig Gud, ta mej fan har inte herrn hittat Betula humilis!

Det var det största och finaste uttryck han kunde hitta på som uttryck för sin glädje, entusiasm och vördnad för Guds under i naturen!

Sådana äro vi smålänningar.

*

På vägen till Skurugata passerade man förr i världen gamla gråa, fallfärdiga stugor, där gamla gråa gubbar och gummor bodde. Nyfiket utfrågade de vandraren om hans mål, hans härkomst och förhållanden. Men när man sökte få veta något om Skurugata visste de ej mycket annat än att en karl som hette Dacke hade hållit till där förr i världen i en grotta. Men att där spökade, var säkert, och aldrig i världen kunde de begripa att någon kunde tycka om ett sådant "ohie", om man inte var skytt, ty fågel fanns i skogen så mycket man ville och det var inte längesedan lodjur uppehöllo sig där.

Nej, gubbarna och gummorna fick man ingenting ur. Då var det roligare och lärorikare att följa med kolarna som höllo till i skogarna runtomkring. Att ligga i deras kojor och lyssna till deras historier medan kaffet ångade och mörkret stod svart utanför - detta var äkta mystik.

Ofta brukade jag följa med min väl gamle Calle i Sandbäcken, en verklig smålänning av en sort som numera sorgligt nog håller på att bli sällsynt. Han var skogsarbetare eller vad man vill, en senig, mager man som kunde arbeta som ingen annan. Han höll sig med häst, en liten lurvig, gul kamp. Om vintrarna körde han kol och det var en vild njutning för mig att sitta med honom på kolryssen, svart om ansikte och händer, för att inte tala om kläderna, och veta sig vara med i en lång svart fora som körde som i galenskap på de smala backiga skogsvägarna. Vi sjöngo vårt hemlands vilda melodier i utförsbackarna. Runtomkring stod skogen vit. Det rök om de svettiga hästarna och ur våra munnar.

På ett ställe gick vägen förbi en liten gård som låg översnöad vid en gölkant under ett högt stalp. Och på stalpets krön låg ett jättekast, ett väldigt flyttblock. Jag undrade varför ingen hade rullat ned det. Det såg ut som om helt litet kraft skulle ha behövts för att få det utför branten.

- å nej, sade Calle, det är inte så lätt som det ser ut, och för resten bor det otyg under stenen. Det lyser ibland om kvällarna där oppifrån. Där ligger väl någon skatt, kan jag tro. Men om en skulle välta ner stenen så skulle den gå mittigenom lagårn hos bonden nedanför. Jag minn s när jag var ung i tiden. Då brukade vi några stycken pojkar rätt ofta gå till Skurugata om söndagarna och ha flickor med oss, som vi skojade och tosades med. Den bonden som hade gården då, var en så'n där baptist eller mormon eller läsare och dum var han så det förslog. Men han var en smiler och var nog svart ini själen, för vi hade fått reda på att han tog hem en ankare brännvin då och då från bolaget i Eksjö, fast han gunås inte skulle nyttja starkt. Han låg väl inne och smuttade brännvin för sig själv, för han var en snåljåp som aldrig ville bjuda - och det kunde han ju inte göra för resten, för han skulle ju hetas vara gudlig.

Men en söndagskväll kom vi tre friska pojkar, det var en höstkväll i oktober, den minns jag så väl, och vi gick in till bonden och sa: Bjud på brännvin, annars välter vi ner stenen!

Inte har jag brännvin hemma, sa han. Jag nyttjar inte tocket syndigt dricka, sa han.

Det gör detsamma om du nyttjar det eller inte, bjud på brännvin, bonde, annars åker stenen. Den ska gunga lätt som en attanskilling för oss! Fram med ankaren, annars ska du få si, vilkas andar du guppar med!

Ja, men jag har ju inget brännvin! grät han.

Jaha, vi tror dej på ditt gudsord, sa vi, men då får du skylla dig själv. Ajöss, bonde! Jaha, vi tar väl stenfaen med en levandes gång!

Det gör vi! Och vi lagade oss att gå uppför klinten.

Men har du inget brännvin, bonde, så har du väl ett järnspett, sa jag. Du får ursäkta att vi lånar det.

Snälla söta välsignade människor, sa bonden och föll på knä på förstubron. I vill väl inte göra både mej och er olyckliga. I ska få brännvin och kaffe med, bara I låter stenen vara!

Och det stod inte länge på förrän vi satt omkring bordet i stugan och drack kaffekask och till slut började vi danska skinkompass och bagarvals och bonden var med i svängen. Så roligt hade han inte haft sen han blev frälst, sa han.

Men det var bra att vi inte välte stenen, för så'na stenar ska en låta vara i fred. En ska låta allt så'nt där gammalt vara i fred för det blir bara olycka efteråt. Som för exempel den där Johannes i Måsaröjera, som var så om sig och snål att han gick och vittjade offerkällan i Eksjösocken, han fick slaget efteråt och låg som en krympling i tjugu år och kom på fattighuset. Nej, en ska hålla gammalt i ära, det ska en! Ingen vet, vad för gubbar som bor under så'na där stenar eller i källor. När inte ens prästerna vet det, hur skulle vi kunna veta det? Hopp!

Och Calle i Sandbäcken snärtade till sin lurviga häst med tagelhurran och lade in en ny mullbänk jönköpingssnus.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:36:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engstrom/smaalandsmystik.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free