Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fortsättning på små kapitel om kattens psyke - III. Kattens sinnen. — Att ta och ha en katt. — Sant och lögn om katten. — Vanor och ovanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 ’ HENNING BERGER
kunna smyga sig på honom. Sovande pekar
alltid ett litet spetsigt öra rakt upp och minsta
omkastning eller skiftning i den mänskliga
stämman betyder i kattens öron något. Det
är därför jag förut framhållit hur
betydelsefullt det är, att dressera katten medelst rösten.
När våra öron ej uppfatta något som helst
ljud, när det är »dödstyst» för våra öron, hör
katten allt möjligt. Äro ljuden kända, gör det
ingenting, men minsta obekanta biljud — och
katten sätter sig upp, låter öronen intaga alla
väderstreckshåll och ställningar för att fastslå
varifrån denna broadcasting kommer och blir
sen sittande orörlig, avbidande vidare
mikrofonmeddelande. Det är bland annat detta som
skapat nimbus kring mystiken hos katten. Han
låter aldrig vilseleda sig av annars så vanliga
akustiska tillfälligheter och egendomligheter —
t. ex. eko — utan finner genast rätta
hörselkällan. Den lilla pickande insekt som är
känd under namnet »dödsuret» eller
»timmermannen» trodde jag mig lokalisera på en
bestämd punkt i väggen. Zeppo intresserade sig
icke för min fläck utan lät mig ensam skrapa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
