Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTE KAPITLET 2J
denna sista gången var det en riktig praktexemplarpresent
— en den vackraste kanariefågel i förgylld bur.
Fågeln hade av honom döpts till »Fanny».
Omkring en vecka efter hemkomsten satt Georg en afton
inne i sin fars rum, där även Nicoline med sin stickning
tagit plats så nära kaminen som möjligt för att skydda sig
mot kölden. Det var en av dessa dystra, dessa oroliga
aftnar, på vilka de västliga stormarna grassera långs
kusten och göra otaliga förödelser. Den lilla flöjeln utanför
huset gnisslade med skärande ljud, och fönsterluckorna
darrade så häftigt på sina gångjärn, att det förekom de
innevarande som de varje minut skulle blåsa upp, under det
dånet av de förfärliga bränningarna på västra sidan av
Johannisskäret lät höra sig med sina intervaller, allt som
störtsjöarna vräkte sig mot-och över de nakna klipporna.
Vid det lilla bord, som stod framför Nicoline, satt Georg
och tacklade en båt, modellerad efter Frifararn.
Ett buller, som varken kunde komma från havet eller
av stormen, skakade nu hela huset i dess fogningar, och
en väldig blixt, som flammade in från det lilla hjärtat på
fönsterluckan, förkunnade en ny tillökning i naturens strid.
»Åska!» utbrast Nicoline ängsligt. »Å, det blir för
rysligt... i slutet på oktober månad!»
»Det är icke så ovanligt!» anmärkte Letsler. »Men vad
står du och lyss på, Georg?»
»Jag tyckte det slog på förstugudörrn!»
»Slog på förstugudörrn — omöjligt: vem skulle vara ute
i afton!»
Tre förnyade slag, nära nog lika skrällande som åskan
själv, förkunnade familjen, att något misstag icke vidare
kunde sättas i fråga. Men slagen voro välbekanta, ty alla
tre uttalade på en gång namnet: »Karolus!»
Georg flög åstad att skjuta regeln från dörren. »Vad
står på?» frågade han.
»Det är inte tid till långt tal om den saken!» sade
Karolus, och i det han rusade förbi Georg in i rummet, och
till och med glömmande sin vanliga hövlighet mot Nicoline,
närmade han sig snabbt till ägaren av det lilla huset och
viskade denne några ord i örat.
»Gott, gott, det skall strax vara gjort!» sade Letsler,
varefter Karolus genast med lika skyndsamhet avlägsnade
sig.
»Gå in i din kammare, mitt barn — du behöver vila
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
