Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 ENSLINGEN PÅ JOHANNISSKÄRET
milj, så är det väl icke för bittida, att jag nu kläder mig
och ger mig i väg.»
En timme därefter avgick barkassen, bemannad med sex
slupgastar, alla utstyrda i vita nankinsbyxor och röda
skjortor, blankhattar och med gula ostindiska silkesdukar om
halsen och i tröjfickorna. Georg, på det omsorgsfullaste klädd,
satt vid styret, allt emellanåt jämkande och slätande på
flaggduken, varmed tofterna och bänkarna i aktern voro
betäckta.
Under dagens verksamhet hade han ej haft tid, kanske
också icke vilja, att återkomma till det ämne, som nu under
många nätter berövat honom hans annars så goda sömn.
Men i närvarande ögonblick, då hans tankar vid vilan
återvände till hemmet och till den älskade, föresatte han sig
bestämt att under denna afton finna tillfälle att lätta sitt
hjärta från det bekymmer, varav det trycktes. Sedan, en
gång kommen i skydd av Fannys milda blå ögon, skulle han
ej mer röna väldet av de svarta. Och då han därefter
återvände till Göteborg, vore Elvira borta och hans sällhet för
alltid stadfästad.
Men nu fick en ny, en icke god ande makt med den
unge kaptenen. Han skrattade åt sig själv och sina löjliga
inbillningar: det var ju ändå varken rim eller reson i den
föreställningen att en kvinna, som han sett och varit bekant
med endast i fjorton dagar, två veckor, skulle på honom
utöva ett inflytande, som kunde bliva farligt för Fannys och
hans eget lugn! Men åter nödgades han medgiva att
Elvira icke var någon så helt och hållet ny bekantskap: hade
icke hans tankar otaliga gånger varit sysselsatta med henne?
Hade han ej i inbillningen prytt sitt tillkommande fartyg med
hennes namn ? Och hade han ej redan vid deras första möte
känt, att blixtarna från hennes ögon antänt hans sinnen
... Hjärtat — nej, det kunde aldrig, aldrig bliva Fanny
otroget.
*. *
Hotellet, som kommendörkaptenen bebodde, låg blott ett
litet stycke från den plats, där Georg lade till med
barkassen. Lät hoppade han i land och ilade uppåt gatan.
Klockan var nu över fem på eftermiddagen, och
kapten Broscher hade utbett sig att få se sina gäster senast
halv sju.
Nu bar det sig så, att damerna naturligtvis icke voro fär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
