Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIOFEMTE KAPITLET
189
så är det egentligen hans sårade egenkärlek som lider, då
han börjar förstå sin villfarelse, och man kan hoppas —
ifall pappa tillåter mig leda saken och det är pappas avsikt
att göra något för hans ekonomiska ställning — att sorgen
lätt nog skall kunna övervinnas.»
Elvira hade talat så fort, så beslutsamt, liksom om den
ena tanken jagat undan den andra och hon ej tilltrott sig
kunna uppfånga dem alla.
Med ett uttryck av undran och hemlig glädje betraktade
kommendörkaptenen sin dotter. Därpå sade han med
mycken godhet: »Förklara dig, mitt barn — och ifall jag
förmår det, vill jag visst göra något till ersättning för hans
svikna hopp!»
»Med undantag av högmodet och det dåraktiga skrytet»,
återtog Elvira, »är han en i grunden hederlig och bra karl,
med vilken en flicka, som älskar honom, kunde bli rätt
lycklig.»
»Utan tvivel!»
»Nåväl, pappa — jag vet, att pappa icke ärnar lämna
Vendela utan hemgift. Jag har länge tyckt, att gubben
Ignelius för sin ålder redan har nog mycket att sköta med
Helgenäs utan att han på köpet därtill skall ha det lilla
Axelholm.»
Leende svarade kommendörkaptenen: »Du må väl aldrig
tro, att Henning är färdig att lägga sitt försmådda hjärta
för Vendelas fötter? Och ej heller kan jag lämna ifrån
mig gården ... ditt mödernearv !»
»Nog vet jag det, pappa! Men ifall så hände, som jag
säger, kunde det nygifta paret bo på Axelholm och njuta
avkastningen därav, tills det blir — ifall det blir — någon
förändring. Och då, med Vendelas hemgift, pappa...»
Kommendörkaptenen skakade på huvudet. Han såg ut
att icke hava särdeles förtroende för Elviras plan, varför
hon upptäckte den hemlighet, som hon lockat ur Vendela.
»Det förändrar saken! Och förmår du vad jag
emellertid betvivlar, bedriva affären så, att han anmäler sig till
Vendelas hand, i stället för till din, skall han nog vinna så
mycket oberoende som han, med sina klena utsikter, kan
göra sig stat på... Men, min Elvira, sedan vi nu talat i
detta ämne, har jag ett annat mera kinkigt att bringa å
bane, och jag ber dig, mitt barn, att du, med den fulla
uppriktighet, du alltid visat din far, icke låter oss komma i
någon villervalla, utan låter mig oförtäckt läsa i ditt hjärta!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
