Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från hennes läppar — »om han blir lycklig med denna Fanny
Holmer, så ...»
Med rörelse lade kommendörkaptenen armen om sin
dotters liv, och i det han förde hennes huvud mot sitt bröst,
viskade han med den djupaste ömhet: »För Guds skull min
Elvira, mitt barn, lägg ett strängare band på dina känslor!
Din själ är av eld, du skall förlora dig själv, om du ej
snart bemannar dig att strida... Du har lyssnat, barn?»
»Nej», svarade Elvira med nedslagen blick och djupt
träffad av sin fars ord, »icke jag: någon annan har gjort
det... Men låt oss icke tala om mig, pappa! I morgon
friar Henning till Vendela. Må vi snart göra oss av med
dem!»
»Och i morgon, mitt barn, klockan ett, som bestämt
är...»
»... resa vi!»
Nu inträdde Vendela.
Ej anande vad som senast förefallit, tycktes hon ej heller
nu märka någonting. Hela hennes väsen var förklarat.
Elvira hade sagt henne saker, dem hon icke kunde betvivla,
enär hon väl visste, att Elvira aldrig skulle hava tillåtit
sig ett skämt över detta grannlaga ämne. Men huru
Elvira kunde veta, att Henning ärnade begära henne, den
fattiga Vendela till sin hustru, det begrep hon icke.
Kommendörkaptenen och hans familj begåvo sig till det
för dem anställda aftonnöjet.
Henning var artig mot Vendela. Uppmärksamheten gick
ej till övedrift, men ändå till den punkt, att man i
sällskapet viskade, att det nog syntes på vad håll han vore
fängslad. En sådan häntydning nådde Vendelas öra, och
hennes hjärta klappade av sällhet. Om andra, vilka hade
mera opartiska ögon än hon, kunde tro det, varför skulle
ej också hon kunna det. Och hans småleenden, hans
behagliga omsorger... Lyckliga Vendela: i stället för att
falla från skyarna, hade hon stigit rakt upp uti dem!
Också kunde ingenting vara älskligare än hennes blyga
förvirring, då baronen vid ett tillfälle sakta sade: »Se då någon
gång på mig, goda Vendela...»
Elvira satt innesluten i en krets av herrar och damer.
Den ohejdade sinnesrörelse, som hon visat i sin kammares
enslighet, hade blivit förvist till någon av dessa dolda
gömmor i själen, dit intet öga tränger.
Plötsligt såg hon kapten Letsler inträda vid värdens sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
