Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I stum smärta stod Georg lutad över gamle
flaggskepparens lik.
Hastigt, men varligt, liksom den livlöse vännen ännu
kunnat känna någon smärta, bar han honom till en liten
samling av buskar, tilltryckte ögonen och övertäckte
kroppen med några alruskor. Härefter återvände han till
stranden och upprepade tid efter annan den överenskomna
signalen åt läsidan till, där båten efter all beräkning borde
landa.
Han fruktade dock, att dessa signaler ej skulle höras.
Men stormen var nu icke så stark: den hade rasat ut, och
nästan ohöljd stod månen på himmelens fäste. »Är det
Guds vilja, så lyckas det!» tänkte han, men darrade vid
den förskräckliga föreställningen, att hela hans raska
besättning vandrat till det land, dit gamle Stormbom gått
förut.
På en gång slog dock hans hjärta med dubbla slag. Det
var endast en sjömans vanda öra, som kunde höra något,
och vad Georg hörde uppfyllde honom mitt under sorgen
med en känsla av djup glädje: hans besättning var
räddad, och snart fick han dessutom övertyga sig, att hans
order så noga blivit uppfylld, att om han ej ansträngt sina
hörselorganer till det yttersta, han ej skulle hava
förnummit, att båten landade nära intill honom.
»Kapten — Gud vare lov!» hördes en röst från aktern.
Det var konstapeln, som nästan så gott som svurit på, att
de aldrig mer skulle få höra någon signal från sin kaptens
läppar.
»Kapten, kapten!» ljöd det sakta från mun till mun, och
på de allvarsamma sjömännens anleten lyste den
oförställdaste glädje.
»Tack, gossar! Ni är väl här alle man?»
»Alle man, kapten!»
»Gott... Tysta nu som murar! Här är ingen tid att
förlora!»
»Vår styrman, gamle Stormbom?»
»Han», sade Georg i stark rörelse och pekade uppåt
buskarna, »har gått till den långa vilan. Jag förmådde
endast rädda hans lik, men give Gud, att vi allesammans,
när den timmen en gång slår för oss, måtte kunna mönstra
av med så gott samvete som han!»
Det gick liksom en suck över hela besättningens läppar
— gamle flaggskepparen hade ju varit allas deras far —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
