Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derna voro över, kunde hon till och med le och- hälsa Georg
välkommen till sina gamla vänner.
»Jag tackar dig, Fanny, för din välkomsthälsning! Av
hela min själ har jag längtat efter det gamla kära Strand,
där jag upplevat så många glada stunder. Och se har
ännu en, som längtat efter dig!» Han visade på Kom,
vilken med höga glädjesprång sökte göra sig igenkänd.
»Välkommen du också!» sade Fanny och böjde sig djupt
ned över hunden, den hon en gång under andra tider skickat
Georg såsom ett minne av sig. Det var henne omöjligt
att hindra det en tår föll på Koms huvud.
Nu steg patron Holmer in, och i en fullgod timme, medan
Fanny var ute och ställde om middagen — i dag skulle
Georg visst icke finna den överflödig — berättade patronen
vitt och brett om sina oerhörda olyckor och att han hade
Fannys envishet att tacka för en stor del.
Georg uppbjöd hela sin förmåga att bringa samtalet åt
annat håll, men fåfängt: Holmer hade blott en idé, den att
han var ruinerad. »Jag får nu», sade han, »framleva mina
sista dagar i nöd.»
»Nej, aldrig, så länge en vän kan vara till hjälp!»
utbrast Georg. Mera om sina planer ville han ej yttra förrän
han längre fram fått höra Fannys utslag.
Då han på eftermiddagen gjorde min att återvända, bjöd
honom Holmer artigt att tillbringa natten på Strand, ett
förslag, som han med synbart nöje antog. Följande dagen
var stormig, och utan att längre envisas lät han övertala
sig att även dröja över denna.
Under dessa två dagar kom likväl icke något förtroligare
förhållande till stånd mellan Georg och Fanny. Han
tänkte : »Hon misstror mig — och vad förtroende kan hon också
ha till den, som så bedragit henne!» Fanny tänkte: »Han
är så tvungen, han har något på hjärtat, säkert sin
förlovning med henne!»
December led till ända, utan att Georg haft mod att tala
med Fanny.
Äntligen kom den avgörande stunden.
Georg hade åter tillbringat ett par dagar på Strand,
och han hade för avsikt att stanna ännu en, men då Fanny
icke uppmanade honom därtill, steg förtrytelsen honom
uppåt huvudet — och sedan var det förbi med väldet över
känslorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
