Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Som sådan, Fanny, kunde jag ju icke betrakta mig,
då jag icke fått svar från dig, men...» Nu var Georg
ur koncepterna: ljuga ville han icke, och att säga Fanny i
vilken grad han varit henne otrogen, det ville han ej heller.
Ty uppriktighet vore visst gott och väl, men den kunde så
förolämpa henne, att ingen försoning mera bleve tänkbar.
Fanny var likväl ej sinnad att i denna viktiga stund
skona varken honom eller sig själv. Hon tillät icke, att
deras lycka byggdes på en falsk grund.
»Georg», sade hon, och hennes blå ögon fästade sig med
en bedjande blick på hans, »du får icke undvika mig!
Har din kärlek för Elvira åter uppflammat? Sky ej att
säga mig sanningen... den kan j ag förlåta dig, men aldrig
att du bedroge mig.»
»Du bringar mig att rodna och blygas inför mig själv,
Fanny, och inför dig, du trogna och renaste av kvinnor!»
»Således... du älskar henne... älskar henne mycket —
jag vet huru du känner dessa känslor!»
»Ja, Fanny, jag älskar henne med en passion, för vilken
jag själv mer än en gång ryst, och jag har varit så svag —
det kostar på att säga dig detta, men då du vill veta allt,
skall du åtminstone icke säga, att jag bedragit dig — ja,
jag har varit så svag att, om Elvira uppmuntrat mig, jag...
o Fanny, Fanny, varför tvingar du mig härtill... att jag
kanhända kunde hava glömt mina löften, glömt dig!»
På Fannys kinder växlade röda och vita rosor, medan
hjärtat slog så som det aldrig förr slagit. Hon trodde sig
begripa vad Elviras likgiltighet åsyftat. Men Fanny skulle
föraktat sig själv, om hon vidrört detta för Georg. Med
dämpad rörelse sade hon: »Jag bör då tro, att det är
förtvivlan över hennes köld, som återfört dig till mig?»
»Nej, vid den evige guden, Fanny, så är det icke! Till
dig för mig min varma önskan att försona min
lättsinnighet, till dig för mig hedern, till dig för mig den rena,
innerliga kärlek, som kärleken till Elvira icke kunnat släcka, till
dig för mig vissheten, att du skall göra mig lycklig och att
jag skall göra dig lycklig, ty därom är du ju fast Övertygad
att, då du som min älskade hustru följer mig på mitt skepp,
ingen kvinnas bild kan lägga sig mellan våra hjärtan?»
»Det är vad endast Gud vet!» I Fannys ton hade
ingått något icke kyligt, men smärtfullt. »Säg mig ännu
en sak!» fortfor hon. »Tror du, att Elviras köld låter
övervinna sig?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
