Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock säkert av vida ädlare slag, än att en känsla av
småsinthet kunde få välde över hennes hjärta. Hon lydde icke
uteslutande förnuftets kalla röst: hon skulle ej vilj a veta av
överläggningar, då det komme an på att giva och mottaga
kärlekens löften, såvida... såvida det finge antagas att
kärleken uteslutande upptoge hennes hj ärta och... Georg
vågade sig ej längre.
Det var första dagarna av februari som hans åkdon
rullade upp på Helgenäs’ bakgård. Skymningen vilade redan
över jorden, men på himlens fäste välvde sig månen, och
dess silverglans föll över det gamla tornets fönsterrader. I
flyglarna lyste ljus på flera ställen, men den lilla
vardags-salongen var mörk.
När han på sin fråga om herrskapet vore borta, erhöll den
underrättelsen, att kommendörkaptenen var på Axelholm,
men fröken hemma, ändrade han sin plan att först uppsöka
Ignelius. Väl var det ännu alltj ämt mörkt i salongen, men
Elvira, som älskade månsken, kunde kanske ändå vara där?
Om han skulle överraska henne — aldrig funnes ett
lyckligare tillfälle att övertyga sig om huru hans återkomst bleve
upptagen.
Sedan han givit några befallningar angående sina saker,
gick han hastigt till högra flygeln, men så när hade
ingenting blivit av med förslaget, ty i förstugan mötte han en
betjänt, som ville underrätta fröken. Dock innan denne
fattade dörrlåset, fattade Georg honom med ett raskt tag i
armen och öppnade själv.
I förmaket utanför brann en enslig lampa. Dörren till
salongen stod på glänt.
Vid denna dörr lyssnade han några ögonblick med
återhållen andedräkt. Han hörde ingenting... Ack, hon var
säkert icke där 1
Han gick likväl in. Stegen hördes knappt på mattan.
I den lilla vilsoffan satt Elvira. Hennes huvud var till
en del böjt mot handen. Hon kastade icke en enda blick
på månen, som likväl övergöt hela hennes gestalt med sitt
härliga skimmer.
Georgs blickar vilade på henne, som icke anade hans
närhet. Än en gång flög en hastig suck tillbaka till Fanny —
Gud vet om det ej var en tacksamhetssuck... »ack!»
Varifrån kom detta sakta »ack», som ljöd så nära henne?
Elvira upplyfte huvudet och blickade mot dörren.
»Gode Gud, Georg ... kapten Letsler!»
9 B Enslingen på Johannisskäret II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
