Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Till dig — till dig?»
»Söta, nådiga tant, är det så underligt?»
»Underligt!».upprepade tant. »Skall du då icke, såsom
dig en född friherrinna tillkommer, kallas så?»
Nu darrade även Elvira. Hon misstog sig ej, då hon
började tro, att denna sorg skulle bliva den värsta för tant
Rezia. Men hennes röst, ehuru mild, var likväl fullkomligt
fast när hon yttrade: »Goda, älskade tant, huru skulle det
falla sig för en sjökaptens hustru att låta kalla sig
friherrinna? Jag» — hon kastade en talande blick på Georg,
som var nära att sjunka till hennes fötter och tacka henne
för det hon uppfyllt denna önskan, den hon måste hava läst
i hans själ — »jag är så stolt att bära min mans namn och
helt enkelt kallas fru Letsler, att jag icke för något pris
vill bortbyta denna titel för den tomma klangen av
friherrinna.»
»Gode Gud, denna malheur fattades!» pustade hennes
nåd... »Fru Letsler — fru Letsler ... Vet du då ej, att
mången dam, som i likhet med dig valt sin make ur
borgerligt stånd, ändå bibehållit vad henne tillhört?»
»Det vet jag visst, tant lilla, men detta är något som
jag aldrig kunnat gilla, emedan hustrun sätter sig över sin
man, då hon vill låta sin rang återfalla på honom. Och
då det, efter min tanke, tvärtom är mannen som skall låta
sitt värde falla tillbaka på hustrun, så gör hon bäst i att
icke önska något annat.»
»Min kusin» — tant Rezia såg uppmanande på Georg,
som naturligtvis hitintills ej kunnat blanda sig i striden —
»j ag hoppas, att min kusin har nog stark känsla för det
tillbörliga att icke tillåta en dotter av vårt gamla hus
nedsjunka under sin värdighet?»
Vid dessa ord kom Georgs blod i så hastigt omlopp, att
han nära nog förgått sig mot själva nådig tant. En blick
av Elvira hejdade honom likväl lätt, men i hans svar låg
emellertid ett ovanligt allvar:
»Om min hustru låtit kalla sig friherrinna, skulle jag
icke velat be henne avstå från en rättighet, som födseln
skänkt henne, ty hon hade då bevisat, att det var hennes
önskan, och för varje hennes önskan tystna mina. Men
då hon varit nog storsinnad att själv avstå från en
fåfänga, vilken skulle sårat min självkänsla, har hon i utbyte
vunnit min fördubblade högaktning.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
