Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
återseende!» Han tystnade och en stråle av längesedan
slocknad eld brann i den matta blicken.
»Min dyre far, jag kan ej missunna dig den himmelska
sällhet du går att möta, men store Gud, är det ej
förlåtligt om jag— så fattig, så fattig, som jag då blir —
önskade att få följa dig... även jag har en älskad och
saknad maka att möta.»
»Icke så, min Georg! Vid icke fyllda tjugusju år, i eri
knappt hunnen mannakraft, är det ej rätt att tala på detta
sätt. Dina sorger ha varit stora, djupa och bittra, men de
kunna läkas... och om jag ej alltför mycket bedragit mig,
har ditt hjärtas sår redan varit på väg att läkas?»
»Ja, pappa, jag måste bekänna det! En känsla av
blygsel har hittills hindrat mig att tillstå vad jag var säker
om att pappa anade.»
»Och varför skulle du blygas för det att i din unga
själ en frisk vår vill blomstra upp igen? Ifall du aldrig
älskat någon annan än Elvira, skulle jag hava undrat Över
att du redan hunnit på nytt känna kärleken. Men nu är
det helt annorlunda. Hon, till vilken dina känslor
återvänt, var ditt allt, innan du ännu sett Elvira. Sedermera
bodde de samfällt en längre tid i ditt hjärta, och således,
långt ifrån att upptaga en ny och främmande bild, sluter
du dig endast fastare och trognare intill den varelse, som,
enligt min bestämda övertygelse, skall skänka dig den
högsta och säkraste lycka, en man kan ernå på jorden.
Fanny äger starka känslor, men hon äger också både mod
och vilja att kuva och behärska dem.»
»Ack, pappa, vad det gör mig gott att höra dessa ord
— de liksom försona mig med mitt samvete på samma gång
som de helga mina gamla känslor... Men hon har
tyvärr alltför stor förmåga att behärska sig. Jag kan icke
tro, att jag är glömd, men...»
»... men det såg kanske så ut, tyckte du i vintras, då
du var i Göteborg? Jag kunde förstå det, efter du kom
så snärt tillbaka.»
»Ja, verkligen, hon var icke kall, men också långt ifrån
varm, och därför ville jag icke äventyra ett bestämt steg.»
»Däruti gj orde du fullkomligt rätt, min son! Hon måste
Iha tid att glömma de sorger, du tillskyndat henne... Men
<det skulle smärta mig, om j ag ej finge se henne ännu en
gång innan min död. Hon har vuxit så fast i mitt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
