Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
13.
taltnet
källa
"alldeles på samma ställe, på hvilket ko-
Hvad det
Hela min kropp är
Hjorten, som speglar sig i
En hjort beundrade i en klar
”De stå”. sade han,
sina horn.
nuvgarnes kronor sitta. är
herrligt att skåda!
fullkomlig. Skatla blott att benen icke
åro starkare! Ännu betraktar han sig till
hälften missnöjd, då han hör jägarens
Han upp.
och ser förskräckt jägare och hundar kom-
horn i grannskapet. blickar
ma honom närmare. Hvad räddar honom
nu? Mans vackra horn, äfvensom hans
berömda öfriga kroppsliga fullkomlighe-
ter göra det icke: blott hans ben, hyilka,
liksom en pil flyger genom luften, bära
tacka för sin
benom bort, har han alt
räddning.
Han känner detta så mycket mera, som
bornen ofta hindra honom i skogen, och
han berömmer nu sina ben, lika mycket
som han förut tadlat dem. HLärer häraf,
små barn, att det nyttiga är alt föredraga
framför det sköna.
14. Vargen och tranan. Vargen
hade under en måltid fått ett stort ben i
halsen och var nära all qvälvas deraf. In-
tet djur kände eller ville hjelpa honom,
undantagandes tranan. som var beskedlig
nog och med sin långa näbb bäst egnad
alt draga benet ur halsen.
Vargen lofrade tranan slor belöning.
ach denne började sitt arbete, hvilket äl-
ven lyckades mycket väl. Tranan tog ut
benet och begärde derefter den uttofyade
belöningen.
”Belöning? ”
du oförskämde! ropade
icke krossade ditt hufvud, då du trädde
det i mitt gap?”
”Jaså”?
tacken”! hyarefter hon flög bort.
sade tranan: ”det är således
En stor
15.
apa hade iklädt sig menniskokläder efter
Apan och hunden.
nyaste modet, tryckt hatten ned på pan:
nan och började nu sin vallfärd, och det
med sådan prakt, som om han vore sjelf-
va kungen. Bönderne sågo den främman-
de herrn komma. gingo ur vägen för ho-
Men
apan, i salig njulning af den heder som
nom och helsade mycket artigt. då
visades honom, tog hatten från hufvudet.
och man närmare skärskådade honom, ro-
pade alla: ”Nej, se bara på den narren!”
Betagen af skam och förargelse sprang
apan hem till sin vän Castor och sade:
”Jag trodde i sanning, att jag liknade
djurens herre, men man gjorde navr al
mig ech dref mig bort.”
>Åh, sade hunden, ”visst liknar da
honom, men blott till det vttre; derföre,
min vän, skrattar man ut dig.”
Apa blir apa. äfven i granna kläder.
Då apan log af sig halten, såg man ap:
hufvudet. och idet var förli med hans an-
seende. – Värt värde ligger ej i granna
kläder, utan i hufvudet och hjertat, och
om det felas der, blir du en föraktlig
narr.
18. Kräftan och snäckan. En
ung kräfta såg en gång en snäcka, som
läg vid hafsstranden, och än öppnade, än
skal. ”O, hvad du är
lycklig”, utropade kräftan. ”Ivad jag
äter tillslöt sitt
bor osäkert! Än fördrifyer en mäktig
vargen. ”Kan du icke tacka Gud, att jag |granne mig ur milt hus; ån göra vågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
