Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 EOS.
N:o il
— Och det får du allt undra på, tillade
l.asse. Men nu har jag gissat rätt och nil
ska’ vi gifta oss.
Så l.ilef det, ty det var ju
öfverenskommo!. Det vardt ett fint brollop af, som
varade i sju dagar, och Lasse blef kung af
Lyckliga Arabien. Han fick kläder af siden
med guld och juveler och krona på
hufvudet och allt möjligt fint och vackert. Men
sina träskor hade han alltid på sig utom om
kvallen, när han gick och lade sig; d:i läste
han in dem i sitt kassaskåp och stoppade
nyckeln under hufvudkudden.
Så regerade han i mänga år, och alltid
när det var något kinkigt å färde, knackade
han i träskorna, och tomten kom och hjälpte
honom ur klämman.
Drottningen, som emellertid aldrig Gitt
reda på, hur det hängde ihop med skorna,
var så nyfiken, att hon kunde gå at, för att
få veta, hvad det var för märkvärdigt ined
dem, och plågade l.assc beständigt med
sina frågor. En dag, då laisse hade regerat
mycket hårdt och varit ute i regnväder, kom
han hem trött och vät och satte sig i
lån-stoln framför brasan.
— dubben min, du ska’ byta pä (ritterna,
annars förkyler du dig: lät mig ge dig dina
broderade tofflor, sa’ hon.
— Ja, sa’ Lassë, som var trött och inre
anade oråd.
Men knappt hade hon fått detn i hand,
förrän hon slog dem emot hvarandra, »pang»,
»pang», som hon sett Lasse göra. Tvärt
kom tomten.
— Nu kommer jag och hemtar mina skor,
sa’ han, rvcktc dem till sig, satte dem på
fötterna och kilade i väg.
Drottningen stod häpen och tog till lipen.
Nu har jag visst ställt vackert till sa1
hon.
— Ja, det vill jag lofva, sa’ l.assc. Men
bäst som sker.
— Hur kan du säga så, Lasse lille?
frågade drottningen.
— Jo, sa’ Lasse, nu låter du allt vackert
bli att vara nyfiken en annan gnng, och för
resten: »bra kat I reder sig själf»..
Tusses resa.
^F^usse var egentligen ett hittebarn. Hans
mor — en respektabel, medelålders
person, litet fetlagd, alltid kladd i samma
grårandiga klädning med hvitt krås och fastän
det var mycket gammalmodigt, med hvita —
strumpor — hade i flere är tjännt hos
skomakaren brevid som trogen duktig huskatt.
Hon hade ingen lön. men hon fick sin goda
kost; med kläder höll hon sig själf. Till
kaptenens bredvid gjorde hon sig
oupphörligt små ärenden; Emilie strök henne då
öfver den gråa ryggen med sin mjuka hand,
och vid köksdörren fick hon ofta extra
traktering.
Kisse Minka, som hon helte, förde på
det hela taget ett lugnt och sorglöst kattlif,
ined undantag af hvarje vår. I mars månad
brukade hon draga sig tillbaka upp i en vrå
på vinden; där fann man henne med fvra,
fem små bvinandc, blinda varelser omkring
sig. Hon spann belåtet och tvättade dem
med sin tunga, och de sntä borrade sig in
under henne och funno där sin tröst i
lifvet. Kisse Minka var riktigt i sitt esse,
surrade och spann, gjorde sig till, sträckte ut
sig på rygg, slog ined de mjuka
framtas-sarna och lät kattungarna krafla upp på sig.
Men så kom den dagen, då drängen tog
ungarna för att dränka dem. Alldeles utom
sig gick hon jämrande och sökande omkring
från vinden till källaren och ville ej låta
trösta sig. Sakta jamande såg hon upp på
en, som om hon ville säga: »Hur kunde ni
nännas?» Det dröjde nagoti tid, innan hon
ater blef flen gamla, lugna, belåtna kisse
Minka.
Då hon nu för tredje gängen försvann vid
vanlig tid, hittade man henne ej pa det
gamla stället. Man satte upp mjölk åt henne
pa vinden, men skalen tömdes af en
osynlig varelse. Ändtligen en dag såg någon
henne smyga sig ut genom takfönstret; hon
hade gjort sig en bädd i en gammal lada
ined hö. Hon trodde äg vara säker där
uppe, men hon beräknade icke, huru långa
Stall-Johans annar voro. Alla sina klor spände
hon i honom för att försvara sina små, men
dä det icke hjälpte, tog hon beslutsamt den
ene i munnen och försvann genom luckan.
Man säg henne balansera frain öfver ett par
takåsar, sedan var och blef hon borta.
Ingen kunde leta rätt på henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
