Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
EOS
N:o 170
för måste han lära sig, huru lanrl skall
styras, lag skipas och riket värnas.
Men de tre andra bröderna bykte det
vara nog för dem att vara prinsar, som
ha fullt upp af alt hvad de önska,
oOh sä drefvo de bort dag efter dag
i lek, härd och nöjen.
När den gamle kungen dog och den
älste prinsen Bck riket, sade han till
sina tre bröder, att de hörde taga sig
något nyttigt före och ej gä ooh
drifva bort ungdomens dagar. Men de
svarade honom, att arbete ej anstod
konungasöuer, mera än det anstår en
svan att fcrufsa i mullen likt en hOna
för att söka sin föda.
Och s& blef det därvid; prinsarna
tänkte blott pä att roa sig; men dä
de blefvo vuxne, viste de rakt inte
mera, hvad de skulle hitta pi\ för att
fä roligt; alla nöjen i världen hade do
försökt, och nu var altihop gammalt,
tråkigt och utslitet, tykte de.
Då hände det en dag, när de drefvo
omkring i skogen och ofredade rådjur
och fåglar, att en okänd man i en
grann dräkt kom till dem och
frågade, om de någonsin seglat på den
blanka sjö, som låg uppe mellan
fjällen vid kungarikets gräns. Nej, det
hade de aldrig, sade prinsArne, men
om det stod till, så ville de gärna
försöka detta nya nöje, ty de leddes så
förskräckligt i sin brors konungarike.
Meu hur skulle de kunna komma dit
upp? Där faus ju hvarken väg för vagn,
eller stig för häst att gå, och till
fots ville prlusarne ingalunda färdas;
därom voro de alla tro ense.
„Ingeu annan sorg!4 sade
främlingen med ett stygt skratt. Ban blåste
gält i en silfverpipa, och strax kom
ett ofantligt spann af skator — visst
tjugo |>ar — spända framför hvaran-
dra, dragande en vagn, som tyktes
vara gjord af idel glänsande
påfågelstjädrar, meu stor nog att fyra
personer kunde åka däri.
Prinsarne hade. förstås, aldrig sett
maken till fordon och voro förtjusta
öfver att få se något splitter uytt, men
de fruktade, att den vackra vagnen ej
skulle kunna härå dem.
„Sitten bara upp, 1 ären hit tu nog
därtill!44 sade främlingen och grinade
bakom sin tiata hund.
Prinsarne stego i fjädervagneu,
främlingen satte sig på kuskbocken,
fattade tömmarne och ropade:
„Upp öfver alla skogstoppar, mitt
lustiga spänn," hvarvid alla skatorna
med gälla skratt höjde sig sakta upp
genom luften.
„Detta var något nytt/ Det är
roligt," sade prinsarne, när de hämtat
sig från den första häpnaden öfver att
åka genom luften.
„Det blir ännu roligare sedan,"
svarade främlingen och drog mungiporna
upp mot sina stora öron.
Mon alt soui de foro fram, märkte
prinsarne, huru deras kläder
föräudra-des till hvita fjädrar och mjukt dun;
det kändes varmt och skönt uppe i
fjälluften, tykte de. De blefvo dock
så lagom glada, nftr spännet sänkte
sig ned på marken invid en stor,
klarblå fjällsjö, och de i dess speglande
vatten sågo sig förvandlade tdl tre
hvita svanar.
„Ja, nu börjas nöjet-," sade
främlingen, sedan hau hvisslat bort
skatapau-net med vagnen, och da prinsarna vände
sig om för att se på honom, hade han
förvandlat sig till en ohyggligt stor
jätte, som han också var.
„Jo, så ser jag i själfva värket ut,"
tlinade han, och här i fjällen har jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
